Timmarna (2002)

Storartad storytelling

4 russin

- Någon måste dö för att resten av oss ska sätta större värde på livet. Det kallas kontrast, hävdar författaren Virginia Woolf vid ett tillfälle i filmen "Timmarna".

Den kompromisslösa konstnären är sällan helt frisk och sund, men säger ofta svåra sanningar ändå - eller just därför. Det är ett tema som verkar kunna varieras hur många gånger som helst i dramatisk form. Det blir inte alltid lika bra berättelser av den utgångspunkten men det kan bli fantastiskt. Länge undrar jag om Timmarna är just så FANTASTISK som den vågen-viftande hyllningskören gett intryck av. Då börjar det ändå med en scen som med relativt renskalade och enkla medel skapar en aning av tryck på tårkanalerna nästan omedelbart. Och det händer inte denna förhärdade filmkonsument alltför ofta. Då är vi kronologiskt i slutet på ett av filmens tre tidsplan. Virginia Woolf (Nicole Kidman) skriver avskedsbrev till sina närmaste, går sedan ner i ån med stenar i fickorna och flyter med strömmen mot en bättre värld (?) än den livet hade att erbjuda. Sedan börjar hennes livs historia rullas upp från en punkt några år tidigare. Hon lever motvilligt på landet med sin make, ordinerad en lugnare miljö än Londons brus efter flera synliga tecken på psykisk ohälsa.

Men filmen (byggd på en roman av Michael Cunningham) berättar också om Laura (Julianne Moore), en hemmafru i 1950-talets USA, den skinande efterkrigsandans era, späckad med till synes lyckligt leende, fullkomliga familjer i de rullande hjulens och stormande framstegens tid. Men Laura är inte lycklig. Vore hon det skulle hon inte varit med här.

Inte heller Clarissa (Meryl Streep) är tillfreds. Hon lever i nutidens amerikanska storstadsvimmel med sin kvinnliga partner Sally (Allison Janney, pressekreteraren i TV-serien "Vita Huset"). Hon tillbringar dock en ansenlig del av sin tid med att sköta om vännen, poeten Richard (Ed Harris) som uppnått senare stadier av ’the Big disease with the little name’ och själv undrar om han inte håller sig vid liv för hennes skull. Det säger han dagen för en fest som han bör vara med på, eftersom han är huvudpersonen. Han ska tilldelas ett pris för sin poetiska livsgärning. Men orkar han?

Det är sannolikt inte meningen att vi omgående ska förstå hur de här separata historierna hänger ihop, bara inse att de gör det. Laura läser visserligen Woolfs roman Mrs Dalloway från 1925, men kunde lika gärna vara en del av handlingen, den som Woolf i sin del av filmen försöker författa - ofta drömsk och glömsk av allt annat i omgivningen. I sina egna världar blir hennes tillvaro mer meningsfull, eller kanske snarare uthärdlig. Men någon måste dö i boken. Någon - men vem? Och har beslutet något med de andra aktörernas liv att göra?

En bit in känns det fortfarande mer välspelat, framförallt välartikulerat och som en stjärnspäckad uppvisning i mogen film för mogna människor än som en riktigt genomträngande, stark upplevelse att följa de respektive trådarna. Men stämningen tätnar. Och tätnar. Till slut är den ett stycke storartad storytelling om olika människor under skilda epoker, med varierande grad av valmöjligheter och vilja att utnyttja dem.

Skådespelare har alltid sina manér som gör att man tror sig känna igen dem när man sett dem i aktion tillräckligt många gånger, även om rollerna är vitt skilda. Men Nicole Kidman är nästan komplett oigenkännlig om man inte redan visste att hon gör Virginia Woolf. Den datoriserade näsan har det redan talats om, liksom hennes förmåga att förändra sitt vanliga rörelsemönster. Och det finns väl inte så mycket mer att tillägga än att hon är fullkomligt övertygande och gjort skäl för sin Oscar. Hon var imponerande även i Eyes wide shut och The Others, men lyckas ändå överraska genom en mångsidighet som man inte trodde henne om för några år sedan.

Och Ed Harris som den döende dandyn har säkert fått sin del av beröm redan, men kan få lite till. Det är nästan osannolikt hur han alltid lyckas vara trovärdig i vilka sammanhang som helst. I det här sällskapet är det väl inte så svårt att agera ut, men han har klarat sig med hedern i behåll från betydligt svagare saker än så här... Timmarna är dock ännu en bekräftelse på att jag borde leta upp hans egenregisserade projekt Pollock - också det med en svårmodig skaparnatur i centrum.

Bland alla biroller (fint utmejslade, som det brukar heta) kan Toni Collettes tolkning av den 'perfekta' 50-talshustrun gärna få några rader för sig. Hon är egentligen bara med i en scen, men den fastnar på näthinnan.

-Allt är bra, visst kommer det att ordna sig, försäkrar hon med orden, som saknar täckning i allt annat hon utstrålar. Och just det icke övertygande uttrycket uttrycks väldigt övertygande av Collette (fortfarande mest känd från "Sjätte sinnet", väl?).

Philip Glass musik har det sagts både ont och gott om. Att den drar uppmärksamheten till sig och från filmen har stört en och annan. Jag menar att den ligger helt i linje med filmens själ och är som ett drama i sig själv. Den tar plats, det är sant. Men den stärker spänningen i stort även om den vid något enstaka tillfälle är så nervig att jag undrar om det är fel på ljudbandet. Filmmusik som står starkt på egna ben kan vara en belastning, men Glass klarar den den allt annat än bagatellartade balansgången.

Stephen Daldrys film skriker i övrigt inte ut sin elegans utan är gjord i en klassisk stil med kameran stadigt på stativet och få självmedvetna chockmanövrer. Några av klippen, särskilt i övergångarna mellan de parallella planen, är så pass tjusiga att jag lägger märke till hantverket. Annars är det väl meningen att man inte ska göra det.

Det här handlar i grunden om tvekamper. Personer som försöker leva med, förstå eller kanske på sin höjd tolerera varandra för att inte ställa till scener möts i ständiga uppgörelser. De flesta scenerna fokuserar på två personer i dialog, med övriga eventuella närvarande agerande i bakgrunden. Det är Virginia och hennes make Leonard (Stephen Dillane, bör också berömmas för sin insats), Clarissa och Richard, Laura och hennes son - med flera variationer. Och det blir aldrig reducerat till fantasilöst filmad teater. Det allra starkaste avsnittet (och mötet) kommer i slutskedet och jag ska inte gå närmare in på vad det handlar om, mer än att det handlar om en konfrontation mellan två kvinnor som aldrig träffats tidigare utan bara hört talas om varandra - och då inte bara i fördelaktiga ordalag. Där används också påträngande närbilder på ett mycket mer utstuderat sätt än tidigare i filmen.

Vad är ett lyckat/lyckligt liv? Och vem av de här individerna har fått ut vad de verkligen ville av sin tid på jorden? Det har vi efteråt inga givna svar på. Lidande konstnärer och moderna människor med beslutsångest kan som alla vet bli klichéer, men om det här är klichéer så är de i varje fall väldigt verklighetsnära.

© Johan Lindahl
2003-05-04



Originaltitel: The Hours
USA, 2002
Regi: Stephen Daldry
Med: Nicole Kidman, Meryl Streep, Julianne Moore, Ed Harris, Toni Collette, Claire Danes, Jeff Daniels, Stephen Dillane, Allison Janney, John C. Reilly, Miranda Richardson


Genre: Drama







     

Dela |