Three kings (1999)

Tvära kast mellan tragedi och komedi

4 russin

Möjligen är det här det närmaste en amerikansk film kommit "Underground", Emir Kusturicas originella historieskrivning om Jugoslaviens 1900-tal. Utan att vara särskilt lik. Det absurda anslaget i skildringen av krig är dock detsamma. Redan de första sekunderna kan landa var som helst i associationsväg hos publiken. Kriget - det vill säga den korta, mediemanipulerade och familjevänligt steriliserade konflikt de flesta av oss känner som Gulfkriget - är slut. Men en soldat skickar iväg ett sista skott mot en beväpnad irakier. Fascinerat betraktar resten av plutonen resultatet. För många av dem är detta "first blood" i det här kriget. De har inte sett så mycket av förödelse och lidande innan dess utan mest väntat på lite action i öknen. Under tiden utövar den oborstade sergeanten Gates (spelad av George Clooney) andra aktiviteter ihop med en kvinnlig reporter från ett av TV-teamen. I förbifarten välter de ner en räcka TV-monitorer på golvet.

Det är många tvära kast mellan tragedi och komedi. En "MASH"-liknande satir skiftar skepnad till en mardrömslik roadmovie á la "Wild at heart" eller "Natural born killers". Färden styr genom en snustorr öken som bara undantagsvis flödar över av mjölk (från en sprängd tankbil) - men ingen honung. Man skulle kunna kritisera regissören för att inte våga konfrontera USA:s krigsmakt fullt ut, utan att behöva lätta upp stämningen med Pythonska practical jokes. Men när man börjar befara att upptaktens leklusta satt standarden, gör Russell det svårare för alla inblandade. Andra timmen är ömsom otäckt avslöjande och oförtäckt bitsk. USA sviker Iraks opposition sedan de bombat åtminstone delar av landet till säck och aska med påstått humanitära avsikter. Iraks tillplattade armé försöker hålla fast vid den lilla kontroll de har kvar, men ingen på någon sida tror egentligen på vad de gör. Framförallt inte ute i öknen.

Situationer som spårar ur är det som driver filmen framåt. Några jänkare hittar en karta (i ändalykten på en kapitulerad fiendesoldat) över ett gömt guldbeslag som Irak ska ha stulit från Kuwait. Nu ska det stjälas tillbaka. Alltid något gott från en meningslös turné i mellanöstern... Men allt går givetvis inte efter ritningarna. Det börjar med en ko som blir blåst i bitar och det blir bara värre. Samvetskvalen staplas på varandra. Efter en halvtimme har vi sett fler originella filmidéer förverkligas än vad en genomsnittlig hollywoodsk våldsopera mäktar med på två timmar. Rytmen är rockvideons och pulsen är snabb, särskilt under första timmen. Öknen är inte vacker eller ens ödesmättat spännande i sig, som i "Den engelske patienten". Bara tom och fientlig, liknande Mars yta i "Red planet", karg och full av minor.

Den svarta komiken fungerar kanske som bäst i en scen där Wahlbergs karaktär Barlow hamnat i fiendens händer och blivit inlåst i botten av en bunker. Han hittar en låda med stulna mobiltelefoner och letar febrilt efter en som fungerar för att ringa hem, kanske för sista gången. Jodå, frun svarar, stående över en disk i köket och undrar av naturliga skäl när maken tänkt sig att komma hem. Kriget ska ju ändå vara slut, eller? Tydligare än så blir sällan kontrasten mellan en krigsskådeplats och ett ombonat hem i ett förhållandevis fredligt hörn av världen.

Sedan har "Three kings" några surrealistiska scener som visar effekten av skottskador - inifrån den träffade kroppen. Sade jag surrealistiska? Jag tror i alla fall att det är det uttryck som ligger närmast sanningen. Scenerna har en slagkraft liknande färden bortom oändligheten i slutet av Kubricks "2001" eller de mest chockartade turerna genom det undermedvetna i "The Cell". Det är makabert, men snart sagt omöjligt att slita blicken från.

"I sanningens namn" kan med lite god vilja kallas den första amerikanska film som på ett seriöst sätt tog upp Gulfkriget, men de visade ändå bara den egna sidans vankelmod och våndor. "Three Kings" går längre och ger segeryran som följde efter upplösningen störande motbilder. De mest påträngande scenerna är allt annat än patriotiska eller skämtsamt distanserade. Vad som kan kallas verklig kritik av det egna landets utrikespolitik på film är alltid vanskligt att avgöra. Förenklingar är alltid tacksamma men de förblir tafatta försök att fånga ideologierna bakom berättelserna. Inte ens "Plutonen" är enkel pacifistisk propaganda och inte ens Rambo-filmerna(tvåan och trean) är helhjärtade hyllningar till GI Joe och hans överordnade. Men "Three kings" måste ses som ett ovanligt djärvt (och lyckat) försök att sy ihop krigets obegripliga fasor med behovet av överlevnadshumor och action som underhåller utan att exploatera eländet.

Låt vara att inte alla uppfattar nyanserna. Och en krigsfilm från USA helt utan hjältar vore nog omöjlig. Men när de tre kungarna, som i ärlighetens namn ser ut som fyra, tvingas gå igenom en sådan katharsis-upplevelse för att förtjäna glorian så finns det hopp. Rollerna verkar också perfekt påklistrade. Clooney, Mark Wahlberg och Ice Cube gör sina tre typer övertygande utan att tveka ett ögonblick. (Clooney och Wahlberg åkte ju senare på en fisketur i "Den perfekta stormen", men hade inte samma flyt den gången). Spike Jonze (regissören till "I huvudet på John Malkovich") och Nora Dunn (en gång medlem i "Saturday night live"-ensemblen) förtjänar också beröm. Jonze framstår som det fjärde hjulet under flakmopeden men är bra på att utstråla utanförskap och förvirring, medan Dunn är en av filmens två konkurrerande kvinnor ur korrespondenternas klan. Ni vet, yrkeskåren som vi såg i TV-rutans förgrund medan bomberna föll över Bagdad bakom nedfällda rullgardiner och fin grafik.

© Johan Lindahl
2001-04-27



Originaltitel: Three kings
USA, 1999
Regi: David O. Russell
Med: George Clooney, Mark Wahlberg, Ice Cube, Spike Jonze, Nora Dunn, Saïd Taghmaoui, Mykelti Williamson

Genre: Action, Krig

Visas i Kanal 9 2020-04-08, 21.00







     

Dela |