Filmer med fina bjudningar som spårar ur av en eller annan anledning är nästan per automatik lockande. Ett obestridligt faktum är att det finns ett lätt sadistiskt nöje i att vältra sig i andras sociala katastrofer. Eller hur? På svensk mark präglas konceptet gärna av distinkta personlighetstyper eller karikatyrer av segment i samhället som konfronteras med varandra, kanske främst inom den övre medelklassen. Olika individuella egenheter, eventuellt flera generationer representerade liksom konflikter kring inkomst, härkomst och divergerande beteendemönster som skär sig så att resultatet successivt övergår i en ren skärseld. Ofta med en komisk undertext - eller övertext. Och det här har definitivt mer av det senare. Jag misstänker att filmmakarna själva tror att den här illustra aftonvarden demonstrerar någonting aningen djuplodande under ytan och säger något mer substantiellt om Sverige än vad den verkligen gör. Men när den fungerar som bäst är ”Stormen” helt enkelt absurt och lätt makabert roande. Kanske lär man sig något på vägen, men i så fall exakt vad?
Sade jag något om vad det handlar om? Just det, en bjudning. Med vissa dolda agendor. I en herrgård i ett vinterlandskap som just den här kvällen hemsöks av ett rejält väderomslag som kommer att ha sin inverkan, med smidda planer som inte kan förverkligas, trauman som förstärks och fördomar som vädras - plus en eller annan flygande hund.
Originaltitel: Stormen Sverige, 2026 Regi: Josephine Bornebusch Med: Gustaf Skarsgård, Aliette Opheim, Filip Berg, Josephine Bornebusch, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Christopher Wagelin, Sara Shirpey, Gizem Erdogan, Henrik Dorsin