Hundra år av ensamhet - säsong 2 (2026)
Bragdartad bedrift når slutmålet

När fortsättningen på den storslagna serialiseringen av en av de mest klassiska romanerna från senaste seklet tar vid är det kanske värt att se sammanfattningen på några minuter först. Inte för att det klargör allt. Även om jag läste romanen för många år sedan och såg första halvan av den här dramatiseringen i förfjol, är det mycket att hålla reda på. Var är vi någonstans i tiden? Var någonstans i den här svindlande sagan och vilken generation är det som gäller? Inte minst individuellt är det nu mycket fokus på Aureliano Buendía som blivit en revolutionär kraft att räkna med. Med allt vad det innebär. Inte en fläckfri man på något sätt; Aureliano har definitivt blod på sina händer när han anför en armé på liberalernas sida i kampen mot de konservativa. Samtidigt är hans ömma eller snarare ganska stränga moder Úrsula fortfarande en naturkraft i byn Macondo som handlingen kretsar kring. Hon har en pondus, ett visst mått av intuition som utgör en vital ingrediens i konceptet och är definitivt inte rädd för att säga sin mening. Men de lever i våldsamma tider, med offer och oförrätter begångna på båda sidor. Vi är tillbaka i den fuktiga luften i ett djungelområde där en koloni en gång började byggas upp och sedan växt ut till åtminstone en mindre stad, som innehåller det en sydamerikansk stad förväntas behöva under perioden när allt utspelas - under ett antal decennier förra århundradet om jag minns rätt. Exakta tidsaspekter och vetenskapligt förankrade förklaringar på absolut allt som händer är inte första prioritet. Den så kallade magiska realismen är fortsatt ständigt närvarande.
Ett antal oäkta söner till Aureliano börjar presenteras av deras respektive mödrar, samtidigt som byn, inflammeras och slits itu av motsättningarna mellan de två sidorna i konflikten. En av de kärlekskranka gossarna i klanen Buendía fastnar för sin drömtjej, som kommer från en annan värld, fostrad i ett kloster, men med något slags drottningblod i sig. Tyvärr har hon aningen andra idéer än maken om att vad ett äktenskap innebär, vad sann kristen moral kräver och vilka regler som behöver följas. Det är inte lätt. Men det är det inte heller för de flesta andra färgstarka figurer som dyker upp i sagan. Här förekommer överhuvudtaget ett antal knivskarpa och kraftfulla karaktärer som konfronteras med kulturkrockar som följd. Underliggande tycks alltid konflikten mellan liberaler och konservativa vara. Parallellt med att Macondo moderniseras och till och med får en bio. Världen utvecklas och den här lilla djungelstaden med den. Kanske inte lika fort, men den har sitt eget liv och sina hemligheter.
Den första tågtrafiken kommer igång! Och utländska besökare med den, liksom affärsmöjligheter. Bananer blir en exportvara. Storbolag etablerar sig. Är det en form av kolonisering eller exploatering? Nya konflikter följer i dess spår, samtidigt som familjen Buendía fortsätter träta inbördes, inte minst mellan den fromma Fernanda del Carpio, som anlänt utifrån med sina adliga anor och höga krav på sig själv och omgivningen angående vad som kan räknas som ett gott kristet uppförande. Hennes principer krockar definitivt med andras i klanen, medan Ursula fortsätter försöker hålla ihop familjeföretaget i olika avseenden.
Fernanda, förresten, det tar en stund innan jag inser var jag sett henne förut. Visst, hon liknar Mary Elizabeth Mastrantonio från 30 år bakåt, men Carla Baratta var även med i ”Mayans” som den revolutionära Adelita, en annan viljestark kvinna med aningen annorlunda arbetsmetoder…
Serien uppehåller i det stora hela sin ton och sitt anslag från tidigare, med det säregna bildspråket och spänningen mellan socialrealism och det som brukar kallas magisk realism. En delikat balansgång, men det här är ett av de mest lyckade exemplen på att det faktiskt kan fungera. Flera avsnitt klockar in kring en timme eller över, men känns ändå förvånansvärt komprimerade i de flesta fall. Det vill säga, det saknas inte dramatik. Vi får mer och mer en skildring av dilemman kring framåtskridande vad gäller teknik och industrialisering som kan slå över i exploatering. Befolkningen behöver välja sida och det kan skära sig inom familjer, inte minst klanen Buendía.
Visst krävs en del för att hålla reda på vem som är vem i ensemblen och släktleden där så många begåvats med exakt samma namn och där vi följer generationer ibland kontinuerligt och ibland med kraftiga kliv framåt i tiden, byte av skådespelare och allt som hör till. Per definition också en historia där slutskedet handlar allt mer om den nedåtgående kurvan, som familjen Buendia och kanske rent av hela samhället Macondo tycks vara dömda till utan att kunna styra sitt öde. Vackert och sorgligt, inbjudande och obarmhärtigt. En skrift som till slut fått en visuell framställning värd namnet. Som alltid finns invändningar man skulle kunna framföra, men frågan är hur relevanta de är i det stora hela.
Här ryms det storslagna och tragiska, det bombastiska och passionerade och alla färger och känslor på en gång. Liksom inslag som inspirerats av olika händelser i Colombias historia, även om det inte alltid är glasklart var eller när det har hänt. Serien som helhet är ett av de verkligt stora episka projekten och en av de mest bragdartade produktionerna som sjösatts och fullgjorts de senaste åren. Felicidades!
© Johan Lindahl2026-11-22