The Odyssey (2026)

En riktig resa

Vatten. Viktig del av allt mänskligt liv. Även ganska avgörande för sjöfarten, som kan anses vara en vital ingrediens i det här legendariska mytologiska narrativet. Vatten kan också utan förvarning stängas av i vissa områden i större städer, som till exempel Monterrey i norra Mexiko, där vi såg filmen under ett besök hos några av min frus många släktingar. Den där planerade duschen på förmiddagen innan vi två och hennes syster for iväg till en visning på eftermiddagen fick helt enkelt ställas in eftersom vattentillförseln plötsligt avbrutits. Vilket enligt pålitliga källor kan hända påfallande ofta i den berörda stadsdelen. Tur att vi kom att vistas mer inomhus i luftkonditionerade lokaler än ute i den ungefärligen 35-gradiga värmen. Och våtservetter är alltid bra att ha till hands…

Den senaste versionen av Odyssén har under sommaren utvecklats till ett av världens hetaste samtalsämnen ihop med bland annat skogsbränder i Spanien och Frankrike, fotbolls-VM med dess efterdyningar - och Trump. Alltid någonting med Trump, givetvis. Men är det här filmen som ska rädda hela året på bio överallt i världen? Är alla överens om dess storhet? Nej, naturligtvis kommer både filmkritiker, akademiker på området grekisk antik historia och alla andra vanliga dödliga (inte minst de med starka politiska böjelser åt något håll) att uttrycka vitt varierade värderingar om verket. Men alla tycker något. Ett spektakel omöjligt att närma sig utan några förväntningar på förhand.

Har jag läst hela originalskriften? Kanske mer i portioner, men inte så systematiskt hela vägen igenom. Mina första minnen av något som skildrar den här mytologin var en TV-serie någon gång på 1970-talet då jag har för mig av att någon av mina föräldrar ringde Sveriges Television inför sista avsnittet och frågade om det verkligen var lämpligt för barn i lågstadieåldern. Förmodligen var svaret nej. Eftersom jag är tveksam till att ha sett sista avsnittet av den serien den gången.

Det handlar om en krigare och sjöfarare ute på vift som vill komma hem igen. Visst? Tillbaka till sina rötter… Naturligtvis blir det helt ofrånkomligt att referera till ”Back to my Roots” med, just det, Odyssey, cirka 1980.

Christopher Nolan har i princip en stab av skådespelare som ofta återkommer i hans filmer och flera av dem är med på seglatsen här också. I en film som inte är strikt kronologisk strukturerad utan hyser olika lager av nutid, dåtid och framtid. Vilket är det mest dominerande nuet? Det kan ta en stund att orientera sig i både tid och rum. Men kanske särskilt i en IMAX-teater där kombinationen av bild och ljud blir en dominerande faktor åstadkommer regissören en helhetsupplevelse att dras in i, just den här typen av epos där du helt enkelt får bestämma dig för att följa med i flödet, i en cirkulär rörelse där vi återkommer till vissa hållpunkter i historien flera gånger. Och inte oväntat är flera av de klassiska inslagen på plats; cyklopen, den enögda människoslukande jätten liksom en del andra högresta figurer som ställer till problem, en mystisk ensam kvinna som gärna bjuder på mat, men med vissa biverkningar. Sirenerna som lockar lyssnare till sig med sin förrädiska sång. Just de illustra figurerna gör Nolan kanske ovanligt lite av; de bara skymtas på distans, men effekten av deras vokala piruetter poängteras.

Och så inte minst en dramatisk slutlig uppgörelse mellan huvudpersonen och de högborna herrar som aspirerat på Odysseus rättmätiga roll i hans frånvaro. De ökända friarna, rivalerna och pretendenterna som utnyttjar det maktvakuum som uppstått medan hans hustru väntar envist och ihärdigt på makens återkomst. Huvudpersonen i den här tolkningen är ingen enkel helgjuten, heroisk gestalt, men det hade vi knappast rätt att vänta oss heller. Dennes son Telemachos gör parallellt sin egen resa för att ta reda mer på sanningen om den fader han egentligen aldrig lärt känna.

Så dags befinner sig hans far på en strand med en kvinna som tagit hand om honom efter det slutliga nederlaget och förlusterna av hela hans medföljande manskap, ett faktum som introduceras tidigt i handlingen. Den skeppsbrutne sjöfararen har så dags vaga minnesbilder av vad som hänt förut, men tiden kanske kan vara mogen för honom att komma ihåg igen? Flera återblickar förekommer till slaget om Troja, eller kanske rättare sagt massakern, sedan belägrarna infiltrerat stadens försvar med hjälp av den sägenomsusade trähästen. Om det är något signifikant som fastnat från filmen ”Troja” för drygt 20 år sedan är det väl att trojanerna var trevligare i regel än invasionsstyrkans representanter, eller?

Så, vad är den stora berättelsen? En man som gjort en resa och förändrats längs vägen, begått många misstag, eller är det ödet som styr allt och kunde han i själva verket inte påverka så mycket på allvar? Åtföljd av en minskande skara kämpar råkar han ut för monumentala missöden och monstruösa motståndare i parti och minut.

Ledarskapets välsignelse och förbannelser. Att ha en stämpel som legendarisk stridbar man med meriten att ha överlistat en mäktig fiende, men samtidigt ha svårt att hålla samman sin besättning när den ena utmaningen efter den andra tornar upp sig. Odysseus hemsöks regelbundet av visioner, men de personer som utsätter honom för prövningar och ifrågasätter hans handlingar och livsval - är det gudavarelser han konfererar med eller spöken från det förflutna?

Helena av Troja, den kvinna som varit orsaken till det legendariska kriget i bakgrunden från Iliaden har blivit föremål för kontrovers den här gången på grund av, enkelt uttryckt folk som upprörs över ’fel’ hudfärg i sammanhanget, vilket är en diskussion vi lika gärna kan lämna därhän. Nu är hennes roll egentligen påfallande begränsad i den här filmen. Lupita Nyong’o gör ändå ganska mycket distinkt av de minuter hon syns. Lite mer utrymme får Anne Hathaway som Odysseus nästan osannolikt hoppfyllda hustru och Charlize Theron som kvinnan som räddat den förliste kaptenen från undergång.

Tom Holland porträtterar den ambitiöse men inte helt realistiske sonen på ett tilltalande sätt. Robert Pattinson spelar en slug manipulativ tronpretendent, medan John Leguizamo får personifiera den trogne tjänaren som förhåller sig lojal mot den mästare han under flera års tid tjänar i dennes frånvaro, för vilket han drabbas av hovintrigörernas ständiga narr och nedlåtande behandling.

Och nu väntar vi bara på att Elon Musk gör verklighet av sina planer på en artificiell intelligens-producerad version av filmen som ska vara mer ’historiskt korrekt’. Eller hur var det? Man tar sig för pannan. Eller tar fram en disktrasa och skurar bort alla synliga tecken på att det ryktet överhuvudtaget har uppstått...

© Johan Lindahl
2026-08-12

Originaltitel: The Odyssey
Storbritannien/USA/Kanada/Nya Zeeland/Island, 2026
Regi: Christopher Nolan
Med: Matt Damon, Anne Hathaway, Tom Holland, Robert Pattinson, John Leguizamo, Mia Goth, Himesh Patel, Charlize Theron, Zendaya, Jon Bernthal, Lupita Nyong'o, Samantha Morton

Genre: Action, Äventyr, Drama, Fantasy, Krig
Svensk biopremiär: 2026-07-17
Teman: Belägringar

Ingår i följande teman

Sök