Ready or Not 2: Here I Come (2026)
Spelkväll igen!

Vad kallas den här genren? ”Ensam person hamnar i väldigt märkligt sammanhang där hen måste slåss för sin överlevnad och de bortskämda antagonisterna inser att de har fått en verklig utmaning på halsen”? Inte så catchy, kanske. Men en underhållande genre!
”They will kill you” är ett kul exempel av den nyare arten men det är svårt att inte jämföra den med ”Ready or not”. Den sistnämnda släpptes för mer än ett halvt decennium sedan men tvåan tar faktiskt avstamp i exakt samma stund som första filmen slutar. Flashbacks till ettan ges på ett riktigt kreativt sätt medan ambulanspersonalen försöker återuppliva Grace, som haft en riktigt jobbig bröllopsnatt.
Hur jobbig? Ja, hur spoilerförsiktig kring ettan ska man vara här? Inte så värst, va? Ska vi anta att du har sett den? Ja, det gör vi.
En kort påminnelse dock: Som invigning i den fånigt rika familjen Le Domas får Grace dra ett kort som bestämmer vilket spel hon ska spela med sina nya släktingar. Kortet blir kurragömma, vilken hos dem är av mordisk art. Det blir våldsamt och mörkt komiskt och slutar med att Samara Weaving, som inte är Margot Robbie men definitivt skulle kunna spela hennes syster, sitter i en bloddränkt bröllopsklänning på trappan till en brinnande herrgård. Och här tar alltså tvåan vid, rakt på.
'This time it’s war', proklamerade planschen till "Aliens", och på så många uppföljares vis blir det
mer här. Det inkluderar protagonisterna, som fördubblas i antal när Grace syster (apropå systrar) – som hon inte har talat med på flera år men råkar ha kvar som nödkontakt i mobilen – kommer till akuten och snart dras in i en lek på liv och död. För visst ska de köra igen! Katniss Everdeen kan säkert relatera, men hon fick i alla fall hämta sig en tid mellan matcherna.
Sketchen i mitten av Taylor Swifts ”Anti-hero”-video möter ”John Wick”. De bortskämda och ’entitlade’ fortsätter att visa privilegiets sämsta sidor medan världen expanderas och fler familjer blandas i leken. En lek som egentligen är ett inslag i uttalat satanistiska ritualer – vilket det blir mer av på slutet. Le Bail, vars namn väl aldrig uttryckligen förklaras som ett anagram av Belial, har en del regler och Grace oväntade överlevnad har triggat några viktiga klausuler i stadgarna.
De sistnämnda presenteras av Elijah Wood som verkar trivas i rollen som djävulens advokat och ändå är lite mindre läskig än i ”Sin City”. Apropå bekanta ansikten; Sarah Michelle Gellers dito dyker upp, om än i påfallande smal tappning. ’Buffy’ har rentav en av de större rollerna. Sedan måste väl David Cronenberg nämnas, men hans insats är betydligt mer begränsad; för att spela spelet krävs en piggare spelare – eller helst två stycken, som råkar vara tvillingar – så bror och syster ser till att skicka honom vidare till ’nästa plan’. Robert Rodriguez-rysaren "The Faculty", apropå "Sin City", är en film jag ganska ofta kommer att tänka på av någon anledning. Därifrån minns jag inte Shawn Hatosy men han har en ganska viktig roll här.
Spontana och kanske virriga associationer åsido, är det här kul? Om frågan tolkas rätt i sammanhanget. Ja, det är kul. Tvåan liksom ettan präglas – förutom hugg och slag och människor som plötsligt exploderar i ett blodmoln – av kompetent komisk tajming, små och stora skämt och genuin spänning. Förutsatt att man hittar rätt attityd, vilken inte får vara alltför analytisk och grubblig. Med det sagt så finns det vägval att göra och de tar faktiskt sina karaktärer på allvar nog för att man ska kunna respektera dem när det gäller. Sådant är lite underskattat i en genre där chockeffekt ibland får övertrumfa.
Våldsamt, ja. Det finns minst en scen som utmanar tittaren lite extra, med genomsökning av en människa som just … tja, kokats. Där utgörs det komiska kanske mest av att ingen av hjältinnorna försöker säga något roligt eller vara coola. De är lika fulla av avsmak inför uppdraget som tittaren. I största allmänhet håller sig detta inom ramarna för roligt men brutalt, där det faktiskt gör lagom ont att titta men tittaren inte traumatiseras. Sånt där är förstås individuellt, men jag hävdar att de förstått uppdraget och kan sitt jobb.
Se den, alltså? Jag förfaller till recenserandets minst kreativa slutkläm: gillade du ettan kommer du med största sannolikhet gilla tvåan.
© Anders Lindahl2026-08-01