Widow's Bay (2026)
Delikat balansgång lyckas förvånansvärt väl

En hemsökt ö. Eller är den? Borgmästaren i den lilla kolonin försöker se allt från den ljusaste sidan och vill lyfta livsandarna, ja lyfta hela ön till ett turistparadis med hjälp av välvillig publicitet. Men dimman drar in och andra öbor är mer pessimistiska. Det verkar som om i princip alla utom just borgmästaren är mer eller mindre övertygade om att den här platsen är just - hemsökt. En förbannelse vilar över ön. Oförklarliga händelser inträffar och arvet från ett ont förflutet lever kvar än i dag. Och mobiltäckningen är miserabel.
Allt det här skildras med en lätt vanartig ton, balanserande mellan skräck och skratt. Vilket kan vara en lysande kombination om man lyckas med den. Enligt många utsagor har just ”Widow’s Bay” klarat av just det: att kombinera de här två stilarterna på ett spännande sätt. Inledningen är lovande, lite smygande och inte så påflugen, men träffsäker. Och Matthew Rhys kan vi väl aldrig få för mycket av? I huvudrollen som den lilla byns ledare (om han verkligen vill betraktas som en sådan) får Tom Loftis (Rhys) mycket att bita i. Han bjuder in en reporter från en hyfsat ansedd publikation för att sätta samhället på kartan. Samtidigt som en av de äldre fiskargubbarna försvinner för att sedan upphittas igen, men något verkar inte riktigt rätt. Är alla de här grundmurade föreställningarna om förbannelser bara folktro och vidskepelse eller existerar verkligen någonting utöver det vanliga här?
Tom själv börjar bli påverkad av pessimismen och får anledning att ifrågasätta sina egna tvärsäkra uppfattningar om att allt egentligen är helt i sin ordning. Det händer helt enkelt saker som han inte riktigt kan förklara. Men för att driva igenom och förverkliga de planer han själv satt upp för att till slut få platsen på kartan och öppna den för omvärlden, måste han bevisa för sin församling att han har rätt i att se en potential. Att de risker andra ser inte finns där. Vilket innebär en och annan praktisk exercis, som att mot bättre vetande tillbringa en natt på det lokala vandrarhemmet. Eller enklare hotell, även om det kanske är generöst uttryckt. I processen får vi veta lite mer om hans egen bakgrund, varför han både är och inte är en son av orten. Lokal anknytning men ändå inte riktigt genuin - inte enligt måttstocken som gäller här. Kan det där syndromet kännas igen någon annanstans ifrån?
Nu lyfter i alla fall turismen. Besökare anländer till Widow’s Bay och det blir faktiskt lite mer fart på bygden. Samtidigt, säger de som tror sig veta, har ön vaknat.
Vaknat. Oroliga andar kan ha återvänt från en längre slummer. Borgmästare Loftis genomdriver envetet sin utåtriktade kampanj trots alla rykten och varningar om vad allt detta skulle kunna innebära, samtidigt som han tvivlar mer och mer på sina sinnen och börjar se saker han inte brukar se. Ändå fortsätter han frustreras över öbornas brist på entusiasm och initiativförmåga när det gäller som mest.
Mitt i allt serveras en tillbakablick. Några århundraden bakåt i tiden, för att förklara något av öns historia, den speciella stämningen och vad som kan ha hänt i det förflutna. En åldrande ungmö – nåja, 40-årsåldern - antar utmaningen att gifta sig med en änkling som åtminstone ser sig själv som arkipelagens försvarare. Vad nu det innebär. Upplevelsen blir inte riktigt vad hon föreställt sig i förväg.
En explosiv blandning med oförutsägbara vändningar och personligheter som kan vara svårfångade. Några tycks agera helt irrationellt, medan andra är excentriska men kanske vet saker som andra inte vet. Allt mynnar ut i en förtätad, delvis absurd, men efter förutsättningarna konsekvent avrundning där flera etiska frågeställningar kommer upp till ytan. Eller, avrundning är kanske inte rätt benämning. Somliga frågor kanske är besvarade men andra återstår och ännu fler har väckts längs vägen. Allt är upplagt för en fortsättning, för dem som känner sig manade att kliva in i den här kokande kitteln av mytologi och övernaturliga föreställningar (i det här fallet kanske inte helt gripna ur luften) liksom inte minst skildringen av utmaningarna med att leda en flock när du själv inser att du inte har förstått hälften av vad som krävs för uppdraget. Men kanske börjar närma dig de nödvändiga insikterna. Den hårda vägen…
© Johan Lindahl2026-11-13