A Knight of the Seven Kingdoms (2026)
Ridderligt!
”Game of Thrones” var TV-historia, men det var snålt med något som knappast heller står att finna i ”House of the Dragon”: karaktärer man kan respektera fullt ut. Mycket gråskala och många redemption arcs (för många, mot slutet) men desto fler bevis på varför The Hound fnyser åt begrepp som ridderlighet. Det var därför så uppfriskande att läsa de tre kortare berättelserna om Ser Duncan the Tall och hans osannolike väpnare. Med klara inslag av ”En riddares historia” presenteras en lång och redig ung man som inledningsvis själv är just väpnare. När han ser sin chans att kickstarta sin egen karriär bevisar han konstant vem han är, ibland med fara för livet.
Detta utspelar sig något sekel innan tronspelet och släkten Targaryen är alltjämt ohotade härskare, även om de inte har levande drakar. Som alla vet finns det både bra, dåligt och gråskaligt folk i denna släkt och Duncan kommer trots sin enkla bakgrund i närkontakt med alla sorter. Tidigt i första berättelsen vill en av dem bland annat slå ut hans tänder för att han skyddat en värnlös flicka. En riktig Riddare, som sagt.
Vad gör tv-serien av dessa fina möjligheter? Precis det den ska, beslutar jag från start. Det är småroligt, jordnära småäckligt och charmerande sympatiskt. Peter Claffey är klockrent castad i huvudrollen, snälldum på ett sätt man inte kan annat än respektera. Han möter oväntat mänskligt finfolk (Daniel Ings som Lyonel Baratheon gör kanske det starkaste avtrycket i första avsnittet) och vanligt småfolk som smeder och skådespelare, samt en liten kille som Dunk länge tror är en vanlig grabb (Dexter Sol Ansell, helt strålande!) och som han motvilligt tar i sin tjänst. De hittar tonen direkt med klockren humor och hot om stryk som man vet att Dunk aldrig kommer infria.
Även om man vet att en del mindre muntra saker ska ske är det bara att njuta. Avsnitt två, ännu kortare än det första, avslutas med en riktigt häftig kvällstornering men utöver det har de fördrivit 80 minuter utan behov av några dramatiska vändningar, grymheter eller strider. Jag hade följt en serie som bara fortsatte på samma vis i hundra avsnitt. Det är exakt vad jag söker i riddar-eskapism (ordet fantasy känns knappt rätt här). Ungefär på samma vis som jag hade velat se en science fiction-serie som bara fokuserar på vardagen i något skruttigt solsystem. Men så kommer det förstås inte bli, och även dramatiken som följer är av finaste märke.
Riddare, ja. Vi tycker väl lite som Duncan, de flesta av oss. Vi vill att riddare ska vara ridderliga, beskydda de värnlösa och så. Duncan får tillfälle att göra just detta men råkar utöva den plikten mot en av kungligt blod, vilket får flera personer han träffat tidigare att välja sida. Detta leder fram till en väldigt westerosisk variant av en klassisk problemlösning: en duell sju mot sju. Att hitta medspelare är inte det lättaste och sedan ska själva striden utkämpas. För somliga är det första gången.
Vänner av berättelsen vet att ett mörkare tonskifte väntar och det levereras med besked. Lerigt, chockerande och sorgligt, med en lång flashback till Duncans ungdom inbakad mitt i stridigheterna. De sistnämnda är lika brutala att beskåda som de i Spartacus men utan flashigheten. Det är högsta kvalitet, och fritt från det sardoniska leende som präglat en del av hemskheterna i tidigare Westeros-serier. De låter det sorgliga vara sorgligt. Men bjuder också på en säsongsfinal som värmer hjärtat.
Härligt!
© Anders Lindahl
2026-02-23
Originaltitel: A Knight of the Seven Kingdoms
USA, 2026
Skapare/show runner: George R.R. Martin
Med: Peter Claffey, Dexter Sol Ansell, Finn Bennett, Bertie Carvel, Tanzyn Crawford, Daniel Ings
Genre: Äventyr, Drama
Teman: Game of Thrones Originalproduktion från HBO
Relaterat: En riddares historia (2001)
Ingår i följande teman
