Spartacus: House of Ashur (2025)
Men hallå eller!
I ursprungsserien om Spartacus kändes gladiatorn Ashur knappast som en potentiell huvudperson. Han var en funktion, tuff men lömsk, och fick inget vackert slut. Här, efter en kort sejour i dödsriket, får han en ny chans. Om saker och ting hade gått lite annorlunda, hur hade det varit då? Det är helt enkelt en ursäkt att göra en ny Spartacus-serie, med en lika smart som självklar titel. Och jag kan väl nämna att detta inte är den enda historieomskrivning som sker i serien. Mot slutet gör de en riktig Tarantino.
Nick Tarabay, den enda skådespelaren från originalserien, har hållit sig i form, minst sagt. I en serie som det här är det en fullständigt relevant sak. Det handlar väldigt mycket om kroppar. Kroppar som går sönder i arenan, kroppar som gör saker med andra kroppar och kroppar som i oskyld form visas upp medan för dramat relevant dialog utspelar sig. Originalserien kanske inte uppfann ’sexposition’ men få serier har tagit det längre. Och liksom i förra vändan så undrar man hur nödvändigt det är. Liksom då är det hela underhållande och osannolikt engagerande även utan allt ’det där’. Gamla Rom var inte direkt känt för sin prydhet, så det är väl rimligt på sätt och vis. På sätt och vis känns det ofta också komiskt utstuderat. Man skrattar lite, ’men hallå, eller’. Kanske är det meningen att man ska skratta ibland.
Bortom ’det där’ finns berättelsen om en föga omtyckt man från Syrien (vars ursprung ofta kastas som glåpord mot honom) som tar över en mindre ludus (gladiatorskola) efter den på sin tid lika desperate underhunden Batiatus, i staden Capua en bra bit från händelsernas centrum. Rom och Crassus omnämns bara men en ung och synnerligen osympatisk Julius Caesar dyker upp, och sedermera även hans blivande konkurrent i det som kallas republikens fall. Det hänvisas en hel del till den gamla serien, så det mesta vi fick veta där har fortfarande hänt. Det är bara det att Ashur fortfarande lever och nu alltså är boss. Vid sin sida har han den ärrade gamla kämpen Korris (Graham McTavish, med en diger erfarenhet från historisk eskapism och ren fantasy).
Status och rang är viktiga inslag. Somliga får göra vad de vill mot andra, som i sin tur kanske sparkar nedåt. Även bland slavarna finns det hierarkier, men ambitioner och stolthet finns överallt. Gladiatorerna ser sig förstås som stjärnor även om deras ludus överskuggas av andra. När Ashur på ett inspirerat men kontroversiellt infall köper en arg, kvinnlig slav och beslutar att göra henne till husets USP tas det inte väl emot bland kollegorna. Gradvis, förstås, sker en attitydförändring hos vissa, medan andras agg lever kvar. Den stora frågan är förstås om hon kan klara sig i arenan.
Tenika Davis gör en bra insats. Hon spelar inte Achilia (vilket är gladiatornamnet hon utan ceremoni pådyvlas) som en cool krigardrottning utan som någon som kastats in i en galen situation men kämpar sig genom den, ofta på rent raseri. Ashur själv är precis som i gamla serien, levererande uppenbart falska leenden mot dem högre i hierarkin medan man riktigt ser hur han gnisslar tänder. Liksom sin föregångare pendlar han mellan triumf och besvikelse och förbannar gudarna i de grövsta ordalag när det sistnämnda är det rimligaste alternativet. Nästan varje scen känns igen, om man ska vara ärlig. Muttrandet över matskålarna, konspirerandet bland de besuttna, turerna in till marknaden. Och språket förstås, en säregen form av högdragen engelska med latinsk meningsbyggnad, som fungerar ganska bra – men erbjuder en för stor utmaning när Prime väljer att gå på den billigaste maskintextningen. Något som inte verkar ske jämt, vilket gör problemet ännu mer uppenbart.
Det är uppslukande, det går inte att förneka. De bespottade som kämpar mot oddsen, hånas av patricier och försöker bevisa sitt värde, visst hejar man på dem. Man letar nästan förgäves efter karaktärer som beter sig riktigt fint mot andra. De här är vad vi får, och det är trots allt inte så svårt att ta Ashurs sida i en sådan värld. Han har ändå själv stått på sanden som helgats av gladiatorers blod och kan fortfarande svinga ett svärd när situationen kräver det. Vilket situationen gör vid några viktiga tillfällen, exempelvis då han får möjligheten att rädda livet på ett par viktiga personer. Hans bästa stunder är dock i mötena med Viridia, dottern till stadens viktigaste adelsman, tillika ung änka, som knappast agerar rebell men inte heller viljelöst låter sig styras av sin osympatiska mor. Deras samtal, med en för serien enormt subtilt skildrad attraktion, är rätt och slätt fina. Här anas en Ashur att verkligen respektera. Men det är inte den enda Ashur vi får, som sagt. Andrew McFarlane gör också en fin roll som Viridias ovanligt vettige far och stadens viktigaste man. Centrala i historien är även en far och hans stöddige son, båda gladiatorer i Ashurs ägo, samt ett par gnabbande slavinnor.
Drama finns det alltså, men också kopiöst med våld. 'Hur brutalt är det?' 'Ja.' Det är precis som man väntar sig fast snäppet värre. Man har sett protagonister ta emot rejält med stryk men ändå resa sig igen men … det här har vi inte sett. En tidig hantering av en tilltänkt våldtäktsman går likaledes utanpå det mesta man sett. Inslagen är bekanta, utförandet är … ’men vad f--???’.
Det finns mycket att varna för, kort och gott. Det är också en hel del déjà vu och en massa komiskt omotiverad nakenhet. Det är också ett oväntat lyckat försök att återanvända Spartacus-ingredienserna igen. Summa summarum är detta ingen ”Rome” eller ”Jag, Claudius” men för en som ofta tänker på romerska riket och kan uppskatta ultravåld i fiktionen kan det rekommenderas.
© Anders Lindahl
2026-02-21
Originaltitel: Spartacus: House of Ashur
USA, 2025
Skapare/show runner: Steven S. DeKnight
Med: Nick E. Tarabay, Graham McTavish, Tenika Davis, India Shaw-Smith, Andrew McFarlane, Claudia Black, Jamaica Vaughan, Ivana Baquero, Leigh Gill, Jordi Webber
Genre: Drama, Historia
Teman: Livsfarliga sporter Romerska riket
Relaterat: Spartacus: Blood and Sand (2010)
Ingår i följande teman
