Den nya triumfbågens arkitekt (2025)
Precision, perfektion och pressande processer
Tydligen tilldrog sig detta mellan åren 1983 och 1987. Åtminstone enligt förtexterna, där man vidgår att vissa detaljer är fiktiva. Men, enligt historieskrivningen här fick den danske arkitekturläraren Johan Otto von Spreckelsen sensationellt uppdraget att designa ett nytt landmärke mitt i Paris. Han vann helt enkelt en utlyst tävling om vem som skulle få uppdraget.
Tillkännagivandet skapar viss konstellation i kretsar där man tror sig ha koll på alla heta kandidater. Vem är den här figuren egentligen? En smula chockad verkar han själv också vara över beskedet. Dansken är visserligen bevandrad i franska språket och verkar inte helt främmande för landet i sig, men ändå – till vardags lärare i ämnet arkitektur i Köpenhamn. Som sådan en utomstående i franska finkretsar. Och vad är det exakt som ska konstrueras? En kub är vad Johan Otto har i tankarna.
Inledande möte med presidenten, vid den tiden monsieur François Mitterrand, en äldre grånad herre som ändå rör sig förvånansvärt fritt ute i gatulivet när livvakterna inte hinner stoppa honom. Formellt är han beställaren, men vem bestämmer egentligen vad som går för sig och inte? Och vet fransoserna verkligen vem de anlitat? En perfektionist, visar det sig. Skandinaven lägger stor vikt vid till synes marginella designrelaterade detaljer. Däremot är hans hustru mer slipad som förhandlare vad gäller ekonomisk ersättning och sådana världsliga frågor.
Spreckelsen skriver allting för hand och vill helst undvika datorer i processen. Jo, sådana fanns trots allt redan då i vissa sammanhang. Hans projektledare vill omfamna ny teknik och är kanske mer realistisk än visionären från norr. Flera dilemman bubblar upp längs vägen. Fort ska det gå, men det färdiga verket förväntas hålla i sekler. Regler ska följas och resultat förväntas. Utmaningarna staplas ovanpå varandra. En tur går till Italien för att leta lämplig marmor, som det behövs mycket av. Kreativa processer med flera inblandade personer och höga krav innebär alltid konflikter. Alla är ständigt frustrerade på varandra och det är knappast förvånande.
Dessutom kommer politiska förändringar i Frankrike att påverka projektet. Så frågan om principer och hur man håller fast vid sådana när det blåser är en röd tråd i filmen. Att vara pragmatisk kan vara en dygd, medan en alltför visionär kreatör kanske framstår som fanatisk om han vägrar böja sig för andras vilja. Är Johan Otto till slut en rättshaverist eller en rättrådig man som står vid sitt ord och inte accepterar trista halvfabrikat? Borde han kompromissa mer eller gäller kamp in i det sista? President Mitterrand framstår faktiskt som den mest ödmjuke fransosen i ”Den nya triumfbågens arkitekt”, som först rör sig framåt i promenadtempo och lider av en viss stelhet i bildspråket men efterhand skruvar upp temperaturen och leder fram till en talande och kanske sedelärande, men inte enbart upplyftande konklusion.
Filmen är för övrigt konsekvent formaterad i det gamla TV-formatet 1.33:1 (eller 4:3) ett konstnärligt val som tydligen ska förmedla någonting symboliskt i förhållande till huvudpersonens kubformade kreation. Om än lite oväntat för en film som handlar om någonting så estetiskt som arkitektur. Ja, förresten – är det här ett hett ämne på film numera, med andra färska exempel som ”Brutalisten” att hänvisa till?
© Johan Lindahl
2026-02-20
Originaltitel: L'inconnu de la Grande Arche
Frankrike/Danmark, 2025
Regi: Stéphane Demoustier
Med: Claes Bang, Sidse Babett Knudsen, Xavier Dolan, Swann Arlaud, Michel Fau, Micha Lescot, Jean des Forêts, Jiang Hong Chen, Ilaria Cabras
Genre: Drama, Historia
Svensk biopremiär: 2026-03-20
Teman: Göteborg Film Festival 2026
Ingår i följande teman
