The Long Walk (2025)
"Just walk with me a little longer"

Emellanåt nämner någon regissör en dröm om att filma "The Long Walk". Det är i alla fall något jag snappat upp genom åren, kanske för att jag själv alltid tyckt att denna tidiga King-bok, utgiven under Bachman-pseudonymen 1979 (och skriven långt tidigare), kunde bli en riktigt stark film om den görs rätt. Att det blev Francis Lawrence kändes både hoppfullt och en smula oroande vid första fundering; hans ”Hunger Games”-filmer är till 90 procent utmärkta men i varje del finns också några överdrivna scener som känns ämnade åt att se till ’publiken inte blir uttråkad’.
”The Long Walk”, händelsevis en bok som ingen kan övertyga mig om att Suzanne Collins inte har läst, presenterar snarlika teman men avskalade och nästan helt befriade från vad man normalt sett ser som underhållning. Det är enkelheten som är styrkan, för den lämnar plats åt vad boken handlar om; en existentiell och på sin tid osannolik titt på en värld där unga män årligen tävlar i att gå längst. Inga glammiga intervjuer, ingen jättepublik (inslag som funkar jättebra i Hunger Games, missförstå mig rätt). Det är först mot slutet som publiken ges tillträde. Innan dess är det bara ödsliga vägar ute i ett lantligt och fattigt USA, styrt över av despoten 'The Major' (här spelad av Mark Hammill). Killarna går och går, övervakade av soldater som bara gör sitt jobb. Saktar man ner får man en varning, får man för många varningar blir man skjuten. Längs vägen blir några av dem vänner.
Det sistnämnda låter som något som bara skulle kunna ske på film; haha, så dumt, i verkligheten skulle väl iskall darwinism utbryta, eller hur? I Kings och nu Lawrence händer känns det självklart. Det är alltsom oftast så in i h-vete starkt. Inget av detta går förlorat i det varsamma omstuvande av karaktärernas roller och repliker som gjort i manuset. Det funkar lika bra som när Jackson flyttar runt repliker i Lord of the Rings. Bokpuritaner kan också vara betjänta av att veta att även slutet har vissa viktiga skillnader mot förlagan, men att det inte handlar om att ’sälja ut’.
Budgeten är med genrens mått mätt minimal. Mer behövs inte. Det är dämpade färger, inga effekter att tala om men förstås en del kroppsliga skador som kan få vem som helst att kisa – eftersom det känns som att det är verkliga människor som drabbas. Och det där med att de femtio utvalda lottats ut bland otaliga frivilliga som anmäler sig sätter de i ett dystrare sken redan från start. Hur mycket frihet att välja har de i en värld som denna? På papperet låter det förstås nog så tilltalande att vara den siste som står på benen; massvis med pengar och en valfri önskan uppfylld. Vad som helst. Någon vinnare önskade sig tydligen en elefant. Ja, det finns plats för humor också.
Cooper Hoffman (son till Philip Seymour!) är en vardagligt trovärdig Ray Garraty, bokens huvudperson, men David Jonsson gör kanske den största insatsen. Han blir något slags symbol men känns hela tiden som en person. Runt dem formas en liten skara som kallar sig musketörerna samtidigt som andra personligheter utkristalliserar sig, inte minst en kille som tidigt gör sig hatad av alla och sedan får leva med sina gärningar. Och några dagar kan vara en evighet. Ja, de går i flera dagar. Killen med Planen vars sista tanke och replik är 'I did it all wrong!' riskerar också att etsa sig fast i minnet.
Den synbara konflikten i att veta exakt vad tävlingen innebär och samtidigt bete sig mänskligt mot medtävlarna är den nästan provocerande mänskliga faktorn som bär både bok och film. 'Det här ögonblicket räknas', blir inte en snirklig text på en solnedgång i ett meme.
I den mån det var en politisk bok så var det andra faktorer i hemlandet som var inspirationen. Att den filmats nu för oundvikligen tankarna till vad som sker i staterna. King och Hammill har på senare år stolt agerat ömsesidiga fanboys och lika uttalade Trump-kritiker. Inget är en slump. Som historia är den dock tidlös, och nu har den fått den filmatisering den förtjänade.
© Anders Lindahl2026-01-25