One Battle After Another (2025)

Inte så politisk som Internet sagt

Det var nog många, inklusive mig själv, som efter sviten med ”Boogie Nights” 1997 och ”Magnolia” 1999 spådde att Paul Thomas Anderson skulle bli en av Amerikas främste regissörer genom tiderna, minst i nivå med Scorsese.

Enligt min ödmjuka åsikt så blev det inte så. ”There Will Be Blood”, ”Punch-Drunk Love” och senast ”Licorice Pizza” är förvisso djärva filmer, men inga som föll mig i smaken. Så när nu det senaste alstret ”One Battle after Another” kommit till kvartersbion, känner jag inte den spända förväntan som jag gjorde för 25 år sedan, men ändå … hoppet lever.

Med en förhållandevis hög budget och med internets löften om kontroversiella teman som ska kommentera dagens USA rullar filmen i gång. Vi följer ett par revolutionära aktivister, Perfida (Teana Taylor) och Bob (Leonardo DiCaprio), som tappat tron på ordens makt, och i stället använder våld och sprängmedel för att sprida sitt budskap med hjälp av övriga medlemmar i terrorgruppen (eller motståndsrörelsen, beroende på dina politiska preferenser) The French 75.

Efter sig har de en riktigt envis militär vid namn Lockjaw (karismatiskt spelad av Sean Penn).

Vi spolar fram 16 år, Bob lever nu gömd i en stuga i skogen med sin dotter. Bob har hunnit gå ner sig ordentligt och är blott en skugga av sitt forna revolutionära jag och när Lockjaw får nys om var han finns tar en frenetisk jakt sin början.

Till att börja med – politiken och det ”kontroversiella”. Många har en tendens nuförtiden att läsa in samtida politik i precis allt – inte alltid omotiverat men på ett sätt som kan göra det svårt att njuta av samtida kultur. Jag tycker nämligen inte att den här filmen handlar särskilt mycket alls om det USA vi ser idag, Jag tycker heller inte att filmen glorifierar revolutionärt våld (”terrorromantik” enligt svenska politiska företrädare) som vissa gör gällande. Ja, våra hjältar kan mycket väl beskrivas som terrorister, och jag har svårt att beskriva någon av dem som särskilt likeable. Men det behöver inte alls vara ett problem, och blir inte det heller. Vi har växt upp med massor av filmer där huvudpersonerna beter sig högst oförsvarbart, tänk ”Natural Born Killers”, eller varför inte ”Gudfadern” eller Scorseses maffiarullar. Det är dramat mellan karaktärerna som är det centrala här, deras val av leverne är bara kulissen bakom. Och det är en av filmens styrkor, i sällskap med de nyss nämnda titlarna - att skapa sympatier och förståelse för de mänskliga interaktionerna även om dessa människor råkar vara osympatiska.

Ingen sida glorifieras här, alla får sin släng av sleven. Hjältarna har osympatiska drag och även om Sean Penns karaktär ibland är ondskefull på gränsen till karikatyr, så finns det förmildrande drag även hos honom.

Filmen har en skön puls, och en konstant framåtrörelse. Actionscenerna är med dagens mått mätt sparsmakade, men Anderson kramar ut allt han kan ur dem. Ett visst mått humor finns här också, ibland subtil, ibland lite väl on-the-nose, men som ändå skapar lite välbehövlig distans när det blir intensivt. Filmen hade inte funkat lika bra som ett gravallvarligt statement.

På minussidan hittar vi musiken, som är märkligt distraherande med sitt smått enerverande pianoklinkande. Jag saknar också de där wow-scenerna som Anderson har åstadkommit tidigare i sin karriär, som kunde få en att bara gapa i ren beundran inför filmkonsten som utspelade sig på duken.

Det här är inte mästerverket jag gått och väntat på, men ett stabilt hantverk som håller en intresserad och på tå genom hela den långa speltiden på 160 minuter, och som kan stimulera till spännande samtal när eftertexterna rullat.

© Johan Hultgren
2025-10-03

Originaltitel: One Battle After Another
USA, 2025
Regi: Paul Thomas Anderson
Med: Leonardo DiCaprio, Sean Penn, Teyana Taylor, Benicio Del Toro, Chase Infiniti

Genre: Action

Sök