Sinners (2025)
’Looking for freedom’
De hårda bröderna Smokestack återvänder från Chicago till södern med tillräckligt mycket pengar för att köpa ett gammalt sågverk och starta en ”juke joint”. Här ska det spelas blues, dansas och säljas sprit. Pastorns son Sammie får sin chans att glänsa på gitarren och stämningen är mestadels god, tills en trio vita musikanter kommer dit och försöker sälla sig till festligheterna. Det låter väl fint men det funkar ju bara inte; om något går fel kommer det straffa sig. Klanen må vara borta, sägs det, men det är bäst att passa sig. Trion ger sig iväg, inte alltför sårade. Grejen är bara att vi sett dem tidigare och vet att något märkligt och hemskt har hänt. Och anar att märkligare och hemskare saker kommer ske.
Ryan Coogler tar ut svängarna vad gäller både våld och sex i något som känns väsensskilt från Black Panther och Wakanda trots en del återkommande skådisar och ett tydligt tema om ras och rasism. Michael B. Jordan har förstås en stor roll, höll jag på att skriva, men det är två; han spelar både Eliah och Elias Smokestack.
Vad är det för en film? Jag slår till med ’Sydstatsdrama med inslag av gangsterfilm och hyllning till bluesen som gör en From Dusk till Dawn’. Det är kaxigt, så mycket är säkert. Och välgjort nog att klara av de mest oväntade saker, som en scen där blueslirandet övergår i hiphop, rock och afrikansk folkmusik, vilket på papperet låter som ett mischmasch men fungerar riktigt bra på duken.
Det är ambitiöst. Här slarvas varken med dialog, scenografi eller skådespeleri. Ingen scen är bara en språngbräda fram till ’det egentliga ämnet’. Alla ämnen och stämningar känns som de ’egentliga’ när scenen utspelar sig, om det låter begripligt. Men med det sagt är det tids nog blodig skräck som tar över och minnet av det andra bleknar för stunden när en liten skara försöker handskas med att de har en död men talande och blodtörstig före detta vän inne i byggnaden och en dito alldeles utanför. Som i nämnda From Dusk finns det rum för svart humor och splatter, i alla fall av den mildare sorten. ’Mild splatter’, skrev jag så? Ja, men faktiskt. Det är inte skrämmande, inte heller chockerande om man sett några skräckfilmer alls, men det har tryck. Obehagligast är väl när Delroy Lindo (utmärkt i sin biroll) tar till ett drastiskt grepp för att locka till sig en bunt blodsugare.
Trots den skarpa svängen i handlingen känns det bekant från flera håll. Dialogen om vad det är som de har att göra med, och den snabba acceptansen hos de flesta, har vi sett förut i väldigt snarlik form. Pålar, vitlök och spända scener där de misstänker varandra likaså. Det mest egna i Ryan Cooglers film är helt klart musiken. Och den svänger. Cooglers svenske favoritkompositör Ludwig Göransson har tillsammans med hustrun Serena (tydligen en skolad violinist) samarbetat med diverse artister på de eklektiska arrangemangen av diverse äldre låtar som verkligen ger Sinners en särprägel. Ibland har det nästan formen av en musikal, rentav med dansnummer.
Men en scen där en samling nyskapade vampyrer med delade minnen tillsammans försöker övertyga de kvarvarande om att sälla sig till dem är inte heller dum. De är faktiskt riktigt övertygande, i alla fall de som inte ser alltför söndertrasade ut, och Jack O’Connell är minnesvärd som irländsk vampyr med en hel del ovanliga repliker.
Vid eftertexterna (som bjuder på inte mindre än två epiloger, varav den första är omistlig) är det inte helt lätt att sammanfatta vad man egentligen sett men värt att se är det. Om man kan uppskatta … sånt här.
”Innan solen gick ner var det den bästa dagen i mitt liv.”
© Anders Lindahl
2025-10-01
Originaltitel: Sinners
USA, 2025
Regi: Ryan Coogler
Med: Michael B. Jordan, Hailee Steinfeld, Miles Caton, Jack O'Connell, Wunmi Mosaku, Delroy Lindo
Genre: Musikal, Skräck
Teman: Vampyrer
Relaterat: From Dusk Till Dawn (1996)
Ingår i följande teman
