Andor: säsong 2 (2025)
”If I’m giving up everything, I want to win”
TL;DR: Andor är serien som får Star Wars att kännas spännande igen. Säsong två är en tålmodigt triumfartad resa fram till Rogue One.
Allt som de tålmodigt investerade i första säsongen kan de nu casha in på. Vi vet att Cassian Andor (Diego Lunas karaktär, som gett namn åt serien snarare än den dittills okända systerplanet till Endor som jag först föreställde mig) är en butter typ som inte lättvindigt axlar hjälterollen och nu kan de också kosta på sig lite torr humor. Vi vet att det finns rebeller bland finfolket och att de inte nödvändigtvis tycker om varandra och tycker likadant om allt, och vi vet vilka imperiefigurer som vill göra karriär. Nu är det bara att spela vidare. Och som de gör det.
Det inleds med en rik blandning av spänning, brokiga och föga organiserade upprorsmakare och dunkla, olycksbådande planer smidda i vad som för tankarna till nazisternas Wannsee-konferens. Det är imperiet som verkar ha ordning på sina grejer, men helt omänskliga är deras hantlangare inte. Vardagen för en stormtrooper är inte bara full av krig och ondska. Syril och hans ambitiösa Dedra osar inte direkt charm men förmänskligas ändå när den förstnämndas outhärdliga mor hälsar på i deras lägenhet på Coruscant. Tills Dedra sätter blivande svärmor (?) på plats med samma militära iskyla som allt annat.
Upprorsmakarna är utspridda med Stellan Skarsgårds Luthen som samlande, men knappast älskad, faktor. En lugn kornbod till planet till synes helt ägnad åt jordbruk är Bix nya hem. När trupper anländer för inspektion blir de oroliga men drabbas inte av panik. Cassian har under tiden fastnat på en varm och djungeltäckt planet där käbblande rebeller tar honom till fånga. Och på Chandrila vankas det bröllop bland de superrika, med den sammanbitet och osynligt rebelliska Mon Mothma som värdinna. I sin rika blandning av miljöer och i tålamodet att låta folk tala till punkt är det en slags eskapism inte helt fjärran Game of Thrones. Detaljerna kring det chandrilanska bröllopet är exempelvis lika ambitiösa som ”onödiga”. Det här är världsbyggande med sällan sedd finess. Och som allt världsbyggande med självaktning bjuder denna på ett för ändamålet skapat språk; här det något franskklingande tungomålet på planeten Ghorman, som kommer bli centrum för mycket av handlingen.
Andor är kvalitet rakt igenom, en målmedveten färd mot en stark men inte simpel final, med årslånga hopp framåt i tiden after vart tredje avsnitt. Det kan handla om hur både rebeller och imperiestrebrar lever sina liv, går och handlar, stretar med kampen eller karriären, tampas med sina samveten kring saker de gjort, om de är så lagda. Rymdrealism trots de mer fantasifullt designade varelser som också bebor galaxen och alltså perfekt sci-fi om du frågar mig. Arkitektur och design känns genomtänkt och övertygande, skrytsam såväl som dyster. Bland mindre väntade hyllningar vill jag inkludera omsorgen med vilken de designar teknik. Kommunikationsutrustning känns robust och genomtänkt, vare sig den är gammal och sliten eller retrofuturistiskt sprillans ny, varje kontakt och reglage verkar ha en funktion. Allt detta är intressant, men det finns höjdpunkter värda att nämna. Slutet på tredje avsnittet handlar om upprorets offer, både på klassiska och ovanliga vis. Det är lysande. Musiken, klippningen, dialogen och dansandet. Runt mitten bjuds bland annat en svettig sekvens där Luthens medarbetare Kleya får den inte alls luriga uppgiften att extrahera avlyssningsutrustning från ett antikt föremål under en pågående fest samtidigt som det korsklipps till en liten rebellaktion på Ghorman.
Mycket kretsar kring just planeten Ghorman där invånarna får finna sig i hastigt försämrade villkor medan en metodisk propagandakampanj ser till att folk inte tycker synd om dem eller upprörs. ’Har de inte alltid varit ganska snobbiga och dryga? Är det kanske inte rätt åt dem?’ Både Andor och Cyril får ägna sig åt dubbelspel här, båda i kontakt med det uppror som spirar bland tygmakarna. Man kan känna en viss beundran för hur den sistnämnde, så ofta hunsad och hånad, tar sig an sitt nya uppdrag som spion hiding in plain sight samtidigt som man bävar för konsekvenserna. Eller finns det en möjlighet här? En redemption arc? Gränserna flyttas och maktlösheten mot en överhöghet som äger både budskapet och maktmedlen blir tydliga på ett sätt som känns hyperaktuellt. Politiker tystnar i rädsla att ’förarga kejsaren’.
Jodå, paralleller till samtiden är lätta att se. Jag tror rentav att serien är en inofficiell inspirationskälla för många som med fasa ser USA raskt förvandlas till något mer imperieliknande än ens den värsta pessimist hade anat för ett drygt halvår sedan. Nemiks manifest citeras numera lite varstans, med rader som:
”The Imperial need for control is so desperate because it is so unnatural. Tyranny requires constant effort. It breaks, it leaks. Authority is brittle. Oppression is the mask of fear.”
Parallellt med detta postar Mark Hammill oförtrutet på BlueSky om Trump och regimens påhitt i allt annat än smickrande termer. Det finns en symmetri här.
Men hjältarna är alltså allt annat än oproblematiska. I första filmen, som ”Rogue One” så snyggt ansluter till, är rebellerna lättare att placera. Här finns en ständig ambivalens. Forest Whitakers Saw Gerrera är knappast något charmtroll, halvt galen och ingen man skulle vilja jobba med, men på 'rätt sida'. Ännu intressantare är Stellan Skarsgårds Luthen Rael, upprorets ömsom smilande, ömsom blängande nav, ännu mer pragmatisk och domderande än förut i sin roll som rebellrörelsens grå eminens. Helheten är viktigare än individen, även de handplockade individer han skickar ut på farliga uppdrag eller de potentiella hot som iskallt kan undanröjas. Och han har inget till övers för fromt önsketänkande.
”I don’t know what you mean.”
”How nice for you.”
Mot slutet kompletteras porträttet av honom på ett starkt sätt, bland annat med hjälp av en tillbakablick som hade kunnat spinnas ut till en hel serie om du frågar mig.
Att se tydligt vad som pågår och inte kunna göra något åt det är vår tids definierande förbannelse. Andor visar sig ständigt vara en briljant serie genom att berätta om detta på ett både intelligent och begripligt sätt, utan att helt försjunka i resignation. Som en viss hotellportier uttrycker det:
”Rebellions are built on hope.”
Detta sagt i ett avsnitt som präglas av seriens kanske starkaste signum, masscener med tålmodigt uppbyggda konfrontationer. Ett avsnitt med den mest tidlöst olycksaliga repliken man tänka sig kan.
”What are we doing here?”
”Following orders.”
Mot slutet levereras allt. Spännande spänning, Alan Tudyks torra robot, offer både bland onda, goda och grå. Men det är också till stora delar nedtonat, värdigt och dystert. Uppror är svårt. Det kostar.
Det här är en politisk serie i den renaste och bästa betydelsen. Det är också en master class i berättarteknik. Om folk bryr sig om sådant längre. Jag har hopp om det.
© Anders Lindahl
2025-08-27
Originaltitel: Andor: Season 2
USA, 2025
Skapare/show runner: Tony Gilroy
Med: Diego Luna, Kyle Soller, Adria Arjona, Stellan Skarsgård, Genevieve O'Reilly, Denise Gough, Ben Mendelsohn, Benjamin Bratt, Anton Lesser
Genre: Drama, Krig, Politik, Sci-fi, TV-serie
Teman: Star Wars
Relaterat: Andor: säsong 1 (2022) Rogue One: A Star Wars Story (2016)
Ingår i följande teman
