Anora (2024)

Energi!

Energi. Om inte annat, så har den det. Filmen som svepte fram som en stormvind (ursäkta, jag borde försöka hitta på en fräschare metafor) och överträffade de flesta förväntningar under den senaste Oscarsgalan i vintras. Var det välförtjänt? Det här är en på många sätt enastående prestation, en film som på uppskattningsvis relativt låg budget åstadkommer väldigt mycket, frekvent engagerar och även sätter fingret på människans behov av att drömma sig bort och se möjligheter att lämna ett liv man fastnat i. För någonstans där måste ändå kärnan vara i filmen ”Anora”. Karaktären Anora, eller Ani, som hon själv föredrar att kalla sig, är ung; 23 år nämner hon vid något tillfälle i filmen. Om det nu stämmer. Hon är etablerad i sin bransch. Såvitt man som fullständigt utomstående kan bedöma något sådant. Rutinerad. Hon vet vad som krävs och hon gör det. Hur bedömer man framgång i att arbeta på en klubb med någonting definierat som sexarbetare, men tydligen inte rakt av prostituerad?

Första timmen i filmen består i klartext till stora delar av att strippa och smälla på. I förbifarten får hon en kille på kroken med monetära resurser utöver det vanliga. Han kommer från en rysk familj med synnerligen förmögna föräldrar, vilket han utnyttjar till ett utsvävande liv i det USA där han säger sig vilja stanna, snarare än att återvända till moderlandet och inta någon position i familjeföretaget. Familjen i sig ser vi inte mycket av förrän i slutet av filmen. Däremot deras underhuggare som efterhand blir alltmer desperat angelägna att rätta till en katastrofal situation som uppstår. Grabben har nämligen under en vecka i Las Vegas med sina partyälskande polare och den för ändamålet välavlönade Anora som gäst bestämt sig för att gifta sig med just henne. Farväl till den vanliga rutinen, kneget som hon förmodligen inte vill syssla med hela livet. Men hur hållbart är det här äktenskapet? Det kan tyckas självklart att man borde se orosmolnen redan från början. Det är mycket hon inte vet om sin nyblivne make, men snabbt blir varse när hans föräldrar får reda på vad som hänt och deras springpojkar måste skrida till verket. Eller snarare tjurrusa.

Hur höga är insatserna egentligen? Själv hade jag kanske förväntat mig någon mer explicit kriminell koppling som en del av paketet och den kanske finns där. Mycket verkar underförstått och fritt att tolka. Men när filmen är som bäst är det en vildsint komedi, åtminstone lejonparten. De här underhuggarna förefaller såväl hänsynslösa som djupt hängivna och förmodligen rädda för sin arbetsgivare. Samtidigt som de har en förmåga att inte lösa problem på smidigast möjliga sätt. Uppdraget att hålla ordning på en ung bortskämd adept och hans nästan lika unga nyblivna hustru som förgäves försöker förstå vad allting handlar om, borde inte vara så komplicerat som de gör det. Eller är det underskattning? En längre sekvens i lyxvillan där den unge arvtagaren huserar och regerar i föräldrarnas frånvaro, slår an tonen för filmens centrala ärende och mest intensiva period. Följt av en jakt genom natten för att få tag på en försvunnen person. Tempot är visserligen högt uppskruvat under stora delar av tiden, men ändå finns repetitiva inslag. Det känns som om varje större segment, i vad som enkelt kan uttryckas som en treaktare hade kunnat kortas med fem minuter var. Och kapat filmen till ganska rakt av två timmar. Även om filmen i stort är fängslande i sin allmänt kaotiska villervalla med allvarlig underton, så är den inte helt fullkomlig. Det kan emellanåt kännas som om snart helgonförklarade regissören Sean Baker blivit väldigt förtjust i sin egen skapelse och haft svårt att döda små älsklingar här och var.

Tyngden och resonansen i berättelsen ska framför allt manifesteras under de sista dryga 20 minuterna. Och ja, här finns något mer substantiellt om just det där med drömmar och att vakna upp till verkligheten, klassamhälle och kapitalism i praktiken som är värt att reflektera över. Och Mikey Madison i huvudrollen personifierar den patenterade energin och intensiteten. Anora har lärt sig spela en roll, men när situationen blir alltför överväldigande, har hon absolut alla känslor utanpå och visar sig väldigt svårtyglad även för synbart slipade snubbar med en arbetsgivare som jag gärna skulle velat veta mer om utöver de intryck vi får indirekt och via det avslutande partiet. Hade jag väntat mig någonting ännu mer genomgripande än så här? Spontant känns det som en film jag idealiskt skulle ha sett med så lite förhandsinformation som möjligt, varför inte vid en filmfestival i en späckad salong där just ingen vet särskilt mycket om vad som kommer att hända och kan reagera ofiltrerat på överraskningarna. Men, mina marginalinvändningar till trots, den genomgående påträngande frenesin och inlevelsen gör ”Anora” till en uppfriskande och slutligen tankeväckande variant av volatil Askungesaga som stannar i minnet efteråt.

© Johan Lindahl
2025-11-01

Originaltitel: Anora
USA, 2024
Regi: Sean Baker
Med: Mikey Madison, Mark Eydelshteyn, Yura Borisov, Karren Karagulian, Lindsey Normington, Vache Tovmasyan, Darya Ekamasova, Luna Sofía Miranda, Aleksei Serebryakov

Genre: Drama, Komedi, Romantik, Sex
Svensk biopremiär: 2024-12-06
Teman: Oscar för bästa film

Ingår i följande teman

Sök