Electric Jesus (2020)
Bitterljuv dramedi om unga drömmar och tunga metaller i Herrens Hus
Titeln, eller hur? Den lovar en hel del. Och filmen i sig har uppmärksammats här och var de senaste åren, men kanske varit svår att komma över på svensk mark (även om det går). Inte så konstigt, kanske. En Independent-film som utspelas i en kristen amerikansk kulturmiljö cirka sent 1980-tal. Och kretsar kring ett heavy metal-band, ett evangeliserande heavy metal-band. En film som inte nödvändigtvis hamnar på någons radar här och kanske inte heller tillfredsställer alla i den tilltänkta publiken på hemmaplan. Senast jag påmindes om dess existens var i podcasten ”The rock that doesn’t roll”, som både kritiskt och kärleksfullt granskar en miljö många kan ha dubbla känslor för: den evangelikala ungdoms- och musikkulturen i USA, från några decennier tillbaka och framåt. Själv har jag upplevt dess genomslagskraft ganska naturligt genom uppväxten i frikyrkan och exponeringen för en uppsjö artister och andra inslag därifrån.
Utgångspunkten med en berättare vid namn Erik vill introducera en värld där namn som Amy Grant, Larry Norman, Petra, Steve Camp och andra i genren etablerade namn droppas kvickt – så ock Stryper. I det sistnämnda fallet den gudomligt sanktionerade motsvarigheten till det som ibland rubriceras hair metal bands med stora svällande frisyrer, hårsvall i ögonen, iögonenfallande scendräkter och överhuvudtaget ett visuellt uttryck att älska eller hata, men inte gärna ignorera. Berättaren bär med sig perspektivet att han som ung spoling blev anlitad som ljudtekniker i branschen och utmaningarna med ett sådant gig fastställs redan i de första scenerna. Så mycket arbete bakom scenen som inte syns – men som ändå måste utföras; annars uppenbaras många hängande huvuden i publikhavet.
Erik kommer i kontakt med ett band på väg upp, kallat 316 efter, ja – ni vet väl? Och lyckas imponera på kvartetten i en härlig monolog där han räknar upp i stort sett varenda vid den tiden kristet band värt att nämna plus några till från den lite halvt världsliga sidan av musikbranschen, med artister som ändå på något sätt kunde anses demonstrera en andlig dimension i sin output. Betydelsen av att kunna förklara när man hade sitt frälsningsögonblick är en annan detalj som kan vara viktig i sammanhanget. Sedan kommer chansen, som unge Erik måste diskutera med sin ömma moder. Chansen att hänga på turnébussen med 316. Här anas ett släktskap med och kanske rentav ohöljd inspiration från Cameron Crowes ”Almost Famous”.
Så, med nybakade någotsonär-hits som ”Commandos for Christ” i bagaget ger sig bandet ut på vägarna och hemsöker såväl festivaler som läger för unga kristna, liksom kyrkor där pastorn kanske mer eller mindre insiktsfullt bjudit in dem. Generationskrockar kan uppstå. Såsom i Sverige på den tiden, hade kyrkorna egna plattformar för sin speciella musikkultur att frodas.
Som en liten glad överraskning liftar en ung pastorsdotter med den lilla turnébussen utan att säga något i förväg, vilket leder till nya frågeställningar och komplikationer. Och det handlar om ett band på turné med relativt primitiva arrangemang i form av bekvämligheter; var du äter, sover och allt annat. Slitningar uppstår. Trummisen tappar takten. En egen elektrisk laddning uppstår inte oväntat mellan ljudkillen Erik och den initiativrika pastorsdottern som visar sig ha en hyfsad sångröst. Hur klarar man av balansgången mellan att ära Gud och att själv hamna i strålkastarljuset? Ska man spela på sekulära klubbar? Allt skildras med en liten lagom förhöjning; ”Electric Jesus” är knappast en utpräglad satir eller ens en parodi utan en driven dramakomedi som inte förskönar, men heller inte förkastar den era och subkultur som skildras.
Snarast är det ett litet bitterljuvt kärleksbrev om drömmar i ungdomen, ideal som inte alltid kan uppnås och hur man lär sig av livet genom att söka utmaningar och sedan välja väg för fortsättningen av sin existens på jorden. Sådana där banala saker, ni vet. Främst framfört av ett gäng i stort sett okända skådespelare, men med ett sound som ändå ger en smak av tiden det handlar om och ett fungerande formspråk på en troligen tämligen begränsad budget. En ganska trevlig tripp om tro, hopp och kärlek. Typ.
© Johan Lindahl
2026-03-21
Originaltitel: Electric Jesus
USA, 2020
Regi: Chris White
Med: Andrew Eakle, Shannon Hutchinson, Brian Baumgartner, William Oliver, Wyatt Lenhart, Caleb Hoffman, Gunner Willis, Shawn Parsons, Matt Hoffman, Claire Bronson, Rhoda Griffis, Judd Nelson
Genre: Drama, Komedi, Musikfilm, Religion/filosofi
