Hemligheten i deras ögon (2009)

Argentinskt original slår amerikansk omgörning

Jo, det stämmer. Det finns en amerikansk version också. Fullt acceptabel, men inte i nivå med originalet. Som det ofta inte är när det rör sig om en remake. Originalet är i det här fallet en argentinsk thriller som - om jag inte är helt fel underrättad, vann en Oscar för bästa utländska film. Finns det godtagbara orsaker till det? Låt oss utröna. Det var ett antal år sedan jag såg filmen första gången, men den behövde helt enkelt ses om igen. Liksom huvudpersonen har ett desperat behov av att återvända till en brottsplats eller snarast ett kallt fall flera år efter att han först arbetat med det.

Som alltid eller väldigt ofta när det gäller argentinsk film och TV är señor Ricardo Darín inblandad i en ledande befattning. Här som en federal polisutredare vid namn Benjamín Esposito i huvudstaden och den myllrande metropolen Buenos Aires. Under tidigt 1970-tal ställs han och hans närmaste kolleger inför ett brutalt kvinnomord. Ja, sådana världen sett alltför många av, inte bara i fiktionens värld. Men utredningen hamnar omgående på sidospår med otillfredsställande svar och återkommande återvändsgränder. Det är så mycket som inte stämmer, men Esposito börjar se en misstänkt framför sig. Han har ett namn och ett ansikte, men frustrerande nog kommer någonting alltid i vägen för rättvisans kvarnar, åtminstone som han ser det. Exakt hur kan jag låta vara osagt. Det här är en film med en serie vindlande vändningar och två huvudsakliga tidsplan att alternera mellan.

Filmen i sig har alltså olika spår och tidsramar. Ett under det 1970-tal då brottet ifråga först börjar utredas och ett parallellt plan, några decennier senare när Esposito efter pensionen fortfarande inte kan släppa just det här fallet. Samtidigt återknyter han bekantskapen med en kvinna han en gång haft som kollega på det berörda departementet och dessutom kände något mer för än bara vänskap. Frustrationerna verkar vara flera i hans liv, både personligt och professionellt. Men det här mysteriet han inte kan lämna åt sitt öde, kommer det att ha en lösning?

Esposito har problem att dra jämnt med en alkoholiserad medarbetare, liksom att övertyga överordnade om sina idéer för att lösa brottet som riskerar hamna i den där berömda lådan för ouppklarade fall som inte anses värda att utreda vidare. Klassiskt tema med snuten som går sina egna vägar, men tonfallet är annorlunda än i den uppsjö nordamerikanska narrativ som tycks husera i samma fåra. Här finns en tydlig hierarki och råkar du bryta mot den är det säkrast att böja huvudet, be om ursäkt och inte vara uppstudsig igen inom överskådlig tid.

Högar av papper på skrivborden. Stationära telefoner, skrivmaskiner och allt det som hör perioden till. En minnesvärd sekvens tilldrar sig under ett förhör med aningen oortodoxa metoder; åtminstone borde de väl ha varit det under den här tiden på den här platsen. En annan kort men klargörande scen utspelas i en hiss under närmast total tystnad som ändå talar. En annan spännande sekvens under ett spaningsuppdrag tar i sin tur plats i anslutning till något så superargentinskt som en fullpackad fotbollsstadium under en viktig ligamatch. Givetvis!

Benjamín bygger också upp en relation till en mördande kvinnans sörjande make. Två unga människor i ett förhållande som nyss börjat, men obarmhärtigt avslutats. Hur fortsätter den mannen leva sitt liv? Existentiella frågeställningar: är det typiskt för män att vi kan förändra nästan allting förutom en sak: våra passioner, det som vi verkligen känner starkt för? Kan det aldrig förändras - och är det något som kan användas i en utredning?

”Hemligheten…” handlar om flera saker på en gång. Att Argentina under en av de perioder som berörs var en militärdiktatur basuneras inte ut så övertydligt, men det kan läsas in mellan raderna. Korruption och godtycklighet i maktutövningen är definitivt en del av förutsättningarna. Vems uppfattning om rättvisa är det som gäller? Och vilka är statens funktioner och prioriteringar?

Det handlar också om minnen och deras pålitlighet. Eller hur man fyller i luckor i det förflutna och försöker formulera en berättelse, som huvudpersonen Benjamín gör när han ett kvarts sekel efter fallet han aldrig kunnat glömma, arbetar på att skriva en roman. Sådana behöver ju inte vara helt historiskt korrekta, men det leder till att han går tillbaka till betydelsefulla händelser. Vilket i sin tur innebär att söka svar på sådant han aldrig fick svar på, de gnagande frågorna som återstår. Handlingen kretsar också mycket kring attityder, om hur utredningen av ett fall bedrivs och vad det säger om samhället i sig. Inte minst förhållandet mellan män och kvinnor. Provocerande i någon mån? Kan så vara, beroende på perspektiv. Men den här filmen blir successivt mer och mer spännande och djuplodande. Framför allt under den andra timmen byggs handlingen upp och konsekvenserna av allt som hänt blir alltmer förkrossande. Samtidigt förlösande i vissa avseenden. Lönar det sig att vara extremt envis och verkligen vilja ta reda på sanningen om något som de flesta andra vill begrava? Den här filmen handlar både om besatthet och en nästan fanatisk vilja att lägga alla pusselbitar på plats. Och samtidigt om andra chanser. Finns det möjlighet att rätta till misstag på det personliga planet när man kan tycka att det proverbiala tåget redan har gått?

Som sagt, det här är en film som vill mycket på en gång. Och lyckas med det allra mesta.

© Johan Lindahl
2026-10-03

Originaltitel: El secreto de sus ojos
Argentina/Spanien, 2009
Regi: Juan José Campanella
Med: Ricardo Darín, Soledad Villamil, Pablo Rago, Carla Quevedo, Javier Godino, Guillermo Francella, Mario Alarcón

Genre: Drama, Kriminalfilm, Thriller
Svensk biopremiär: 2010-04-02

Relaterat: Secret in Their Eyes (2015)

Sök