John Wick: Chapter 4 (2023)

Such is life

Från en relativt blygsam (men väldigt våldsam) start, där en sörjande make tillika stenhårding ger sig på skurken som dödade hans hund, har John Wicks värld expanderat till att i senare installationer kretsa kring en mäktig organisation kallad Höga Bordet. Och om att döda.

John Wick ger sig inte. Han bara maler på, likt Neo i tredje Matrix-filmen, långt efter den punkt då mindre envetna karaktärer hade dött fem gånger om och känt att det vore nog nu. Och konsekvenserna av hans hämnarstråt drabbar inte bara honom själv. Att vara hans vän kostar på, vilket kommer bevisas både på det hotell Continental i New York som Ian McShane basar över (och som rentav fått en egen miniserie), och på en motsvarighet i Osaka. Bill Skarsgård, här fransk markis, har fått Bordets fulla befogenheter att sätta stopp för honom. Våg efter våg av bordets hejdukar, tillsammans med frilansande mördare som frestas med allt högre belöning, skickas efter honom. En av dessa är en spårare med en lojal och livsfarlig hund som man snabbt respekterar.

Det blir ett liv och ett kiv, som LOB skrev om föreningen ”hårdrockare för krig”. Även jag kan emellanåt känna att vi kanske sett tillräckligt många närkamper och huvudskjutningar. Det är ofta inte ett dugg mer komplicerat än ett shoot-em-up-spel, på svårt läge där ett enstaka skott sällan räcker. John Wick får slita, och får mer stryk än någonsin tidigare. Han grymtar lite, ställer sig upp och kämpar på. Och fortsätter förtjäna platsen som mitt favoritval som Roland i den ambitiösa filmatisering av The Dark Tower som King-vänner fortfarande drömmer om.

I en lång rad närmast skrattretande intensiva sekvenser (som ändå är relativt blodfattiga) är det kanske en strid mitt i den strida (hehe) trafiken runt triumfbågen i Paris som roar mig allra mest. Nämnas kan att inga oskyldiga drabbas. Det här våldet utspelar sig bland dem som går våldets väg och såvitt jag märkte drabbas ingen förbipasserande av en förlupen kula eller svepande klinga. Inte ens på nattklubben i Berlin där de slåss och skjuter bland de festande. Plåtskador på bil, däremot, är inget som gemene man slipper undan. Faktum är att bilarna verkar drabbas hårdare än de hårdingar som de råkar köra på.

Lite tjatigt, alltså, men jag klagar egentligen inte. Jag trivs utomordentligt, rentav. Det är inte små referenser till Matrix-serien i form av allt från skådespelarval till scener, eller ens att radiokanalen i Paris som föredras av yrkesmördare heter WUXIA, som gör det här, i brist på ett bättre ord, bra. Det är den totala upplevelsen, utan ironiska glimtar och istället med långa, mödosamt och säkert smärtsamt komponerade och utförda fajter i en mörk värld med starka färger och märkligt engagerande (i all sin torrhet) karaktärer.

Att Donnie Yen fått en stor och värdig roll med många repliker, och dessutom fortfarande kan fajtas, är inte bara en bonus utan en annan av filmens främsta styrkor. Clancy Brown i en biroll är en bonus, men en bra sådan. Och kanske en liten teaser om den Highlander-reboot som Chad Stahelski förbereder. Stahelski själv är stuntman som har jobbat mycket med Reeves och enligt några citat på IMDB verkar ha en vettig och ödmjuk inställning till sitt jobb, inklusive strategin att samla de bästa runt sig och inte vara rädd för att vara ’sämst i rummet’.

Chad och hans team håller ihop det, de betalar sina räkningar och gör jobbet, och därför är John Wick-filmerna precis vad vänner av Hongkong-action och Raid-filmerna förtjänar.

© Anders Lindahl
2023-11-13

Originaltitel: John Wick: Chapter 4
USA, 2023
Regi: Chad Stahelski
Med: Keanu Reeves, Bill Skarsgård, Ian McShane, Donnie Yen, Shamier Anderson, Lance Reddick, Hiroyuko Sanada

Genre: Action
Svensk biopremiär: 2023-03-22

Relaterat: John Wick: Chapter 3 – Parabellum (2019) John Wick (2014)

Sök