Barbie (2023)

Ständigt självrefererande lagomsatir med skopor av rosa

Allting överallt på en gång. För att referera till en annan film som uppnått viss ryktbarhet de senaste åren. Referenser finns det överhuvudtaget gott om i ”Barbie” AD2023 som omhuldar ett arv och vill undergräva det på samma gång. Med tanke på titeln och vad som är den troligaste målgruppen kanske du inte skulle förvänta dig en introduktion som uppenbart parodierar prologen i science fiction-klassikern ”2001”. Men det sätter delvis tonen för fortsättningen. I förbifarten riktas gliringar mot grabbkultur, det som populärt plägar kallas mansplaining och andra fenomen i tiden. Eller alla tider. Och jag vet inte hur många gånger ordet ’patriarkat’ används.

I biosalongen som någon månad efter premiären inte var helt full men ändå ganska välbefolkad, vistades företrädesvis en yngre kvinnodominerad publik, med en och annan pensionär insprängd. Och så jag och min fru (vilken har lite mer inblick i Barbie-världen än jag, åtminstone som den såg ut för ett par decennier sedan). Tydligen har den utvecklats en del sedan dess och här flödar nog över av nyckelord och referenser där jag medger att jag inte alltid hänger med.

Ja, vilka som egentligen är förstahandsmålgruppen för filmen kan diskuteras. Det har dryftats en del, inte minst eftersom filmen ska ha blivit en av de större sommarsuccéerna på biografer världen över i år. Liksom att ett IP, ett varumärkesskyddat världsomspännande kommersiellt fenomen, där företaget i sig rimligen måste vara åtminstone tillfrågat, satiriseras åtminstone lätt, samtidigt som det inte går att missa huvudpoängen: kvinnor har för lite att säga till om i världen. Till skillnad från Barbies universum där de numera tydligen har all makt. Om jag förstod rätt.

Och förstå mig rätt: det här är ganska roligt. Lättflytande, färgsprakande, rörligt och med smattrande verbala utbyten. Just färgerna går väldigt mycket i rosa. Framförallt där vi vistas mest i början och slutet av filmen; Barbies hembygd. Här korsbefruktas de krokarna med den verkliga världen – eller åtminstone Los Angeles. Och de båda världarna börjar påverka varandra. Barbie (som det finns flera typer av) men framför allt personifierad av Margot Robbie som den überblonda urdockan börjar utveckla ett medvetande med fler komplicerade tankegångar än tidigare. Vad kan det bero på? Finns bara ett sätt att ta reda på: att besöka människornas värld och ta reda på vem som planterat idéer om döden och celluliter i hennes medvetande. Ken hänger på, eftersom han också är trött på tillvaron av andra orsaker. Under deras äventyr i storstadens vimmel och företagskoncernen bakom dockan gör de nya upptäckter och drabbas av vissa insikter. Dock inte riktigt samma insikter.

Filmen vill som sagt säga mycket på en gång. Eller också är det inte så komplicerat. Budskapet kan tyckas repetitivt och som att slå in öppna dörrar, men det finns något slags kärna i att söka sin egen verkliga identitet och en mening, vilket kanske har en rymligare existentiell klangbotten än det verkar på ytan. Agerandet överlag är karikerat och kanske inte kan vara så mycket annat än så. Medan nyanserna framförallt förmedlas av America Ferrera som en grubblande anställd på dockföretaget och som väcks till liv av upptäckten att den ’verkliga’ ur-Barbie korsat bron in till hennes trista tillvaro. Samtidigt har hennes brådmogna dotter (Ariana Greenblatt) en helt annan syn på fenomenet i grunden och de två måste finna varandra i processen när de dras in i dramat.

Och jakten. Det blir ett åkande fram och tillbaka, med förmodade anspelningar på såväl ”The Matrix” som ett antal andra förebilder. Med gliringar i marginalen åt Zack Snyder och – Francis Coppola. Eller åtminstone åt förhållandet att ”Gudfadern” är en typisk filmklassiker som män älskar att förklara för kvinnor. Tja, är det fortfarande så? Numera är det inte lika självklart att den hamnar i topp när kritiker världen runt röstar fram sina favoritfilmer genom alla tider, som ni kanske hört. Det kan lika gärna vara dystra dramer (med långa titlar som ingen kan hålla i huvudet) från Belgien på 1970-talet med kvinnliga regissörer som anses vara de mest framstående filmmästerverken genom tiderna just nu.

Men vad var det mer jag borde framhålla? Jo, det är alltså ganska roligt. Fyndigt och fånigt om vartannat. Will Ferrell är högsta hönset i ledningsgrupp för dockföretaget, där bara män i kostymer ingår i styrelsen. För övrigt hinner han släppa iväg åtminstone en dubbeltydig hälsning till Sverige. Vad det nu var. Men han har väl en svensk fru, så det kanske var en underförstådd hyllning. Dame Helen Mirren kommer också till tals som bitvis ledsagande berättarröst.

Märks det att regissören bakom ”Unga kvinnor” och ”Lady Bird” fått uppdraget? Att ingjuta en mer irreverent independent-mentalitet och progressiv profil i paketet?, Kanske. Hon har nog haft något högre budget än tidigare. Och de pengarna syns i så fall på duken. Egentligen är ”Barbie” svår att kritisera och nagelfara eftersom alla eventuella inkonsekvenser och ideologiska kullerbyttor förmodligen kommenteras explicit eller implicit under själva filmens gång. Det här är en komedi som skickligt stoppar i sig hela kakburken och samtidigt har den kvar. Men färgförrådet av rosa i Hollywood med omnejd kanske inte räcker för så många fler filmer i år. Undrar hur många Quinceañeras i området som fått ställas in som en följd av denna legendariska plastflickas nya öden och äventyr.

© Johan Lindahl
2023-09-02

Originaltitel: Barbie
USA/Storbritannien, 2023
Regi: Greta Gerwig
Med: Margot Robbie, Ryan Gosling, Issa Rae, Kate McKinnon, America Ferrera America Ferrera, Ariana Greenblatt, Alexandra Shipp, Emma Mackey, Dua Lipa, Emerald Fennell, Simu Liu, Michael Cera, Rhea Perlman, Will Ferrell

Genre: Äventyr, Fantasy, Komedi
Svensk biopremiär: 2023-07-21
Hemmabio: 2023-10-27

Sök