The Pale Blue Eye (2022)
Formmedvetet mordmysterium med mörka färgskalor
Hans rysarhistorier, ofta i novellform, har överlevt och behållit sin lyskraft in i våra dagar. Ibland ansedd som författaren som uppfann detektivgenren. Även om hans motiv och ämnesval lika ofta landar i ren skräck. En gång i tiden, kanske framför allt under sin livstid en känd poet. Och det är som sådan han presenteras här, liksom kadett på en militärakademi där rysliga saker inträffar. Rekryter under utbildning på den prestigefyllda disciplinära institutionen hittas aningen döda. En distingerad äldre herre med sina egna sorger att begrunda anlitas för att rota i mysteriet och anlitar i sin tur hjälp av unge soldatstudenten Edgar Allan Poe. Det är inte första gången som Poe själv byggs in i ett fiktivt sammanhang (med viss verklighetsbakgrund inbakad). För ett antal år sedan kom ”The Raven” som skapade sin egen lilla mytbildning kring författarens sista dagar, något som fortfarande omhöljs av ovisshet. Ingen tycks veta med absolut säkerhet hur och varför Poe dog alldeles för tidigt, även om alkohol uppenbarligen var ett gissel i hans liv. Just förkärleken för starka drycker är något som kryper fram åtminstone i en scen här.
I den här skrönan som utspelas 1830 rullas ett makabert mordmysterium upp med ett handlag och tilltal som känns konsekvent, knappast frampressat eller stressat utan snarare dovt, melankoliskt och behärskat. Dock med givna inslag av bloddrypande brutaliteter och onda bråda dödar. Färgskalan håller sig mestadels i den mörka änden av skalan, blåsvartbrunt samt en del snötäckta vinterlandskap kring ödsligt belägna stugor, dystra skogar där plötsliga hot kan uppenbara sig och så den där militärakademin, placerad som det verkar i mitten av ingenstans. Pojkar ska lära sig bli män. Här finns åtminstone antydningar till understucken kritik av själva det militära systemet, vad dess syfte är och hur det formar individer i deras unga år, men det är kanske inte så starkt markerat. Den härdade utredaren Landor (Christian Bale) är åtminstone inte helt på samma våglängd som ledningen för skolan som ger honom uppdraget att utreda först ett dödsfall, vilket sedan – jovisst är det så – följs av ytterligare offer. Spänningar inom hierarkin, mellan militärer av olika rang, mellan rekryter som slåss om att vara tuppen överst i högen, en dos ockultism och överlag en stämning som försvarar sin tänkta intentioner att vara Poe-ska förhöjer värdet av en film där storyn i sig är relativt rättfram och där kanske var och en kan göra sina egna förutsägelser och se hur väl de stämmer vid slutsträckan.
Christian Bale gör en typ av roll som passar honom som handsken vid den här åldern och stadiet i karriären, en ärrad, i grunden sorgsen men samtidigt målmedveten medelålders man som inte bryr sig om att vara alla till lags, som har sin agenda och metodik för att lösa fallet. Eller fallen. Harry Melling som Edgar Allan Poe är kanske inte ett namn man omedelbart reagerar på, men syns i serier som ”The Queen's Gambit” och i yngre dagar som en del av ensemblen i ”Harry Potter”-sviten. Den här filmen är överhuvudtaget välbesatt (om man vågar använda det uttrycket) med bland annat Gillian Anderson i en mindre men färgstark roll som societetsfru med frågvis läggning och oförutsägbart temperament.
Om jag sade rättfram historia, utesluter det naturligtvis inte överraskningar. Dessa hör till om just en sådan här story ska vara rättfram i sitt slag. Filmen i sig revolutionerar inte genren men känns som sagt konsekvent och formmedveten. Huvudsyftet, ett mått på om den lyckas eller inte, är om vi fortsätter försöka gissa vem och vad som ligger bakom hemskheterna och är beredd att följa med hela vägen över tvåtimmarsstrecket för att få hela sanningen klar för oss. Och det vill du ju. Eller hur?
© Johan Lindahl2023-01-22