Länge leve bonusfamiljen (2022)
Extra påskägg för kärnpubliken?
De har det struligt. Jo, emellanåt är de synbart glada och nöjda och konfliktfria - men oftast inte. I fallet ”Bonusfamiljen” har min fru betat av samtliga säsonger i relativt rask takt på senare tid. Själv har jag sett ströavsnitt då och då och har något slags koll på vem som är vem, men troligen inte så fördjupad förståelse eller intensivt engagemang för alla individer. Så mycket har jag nog ändå greppat att det kretsar kring en grupp familjer och hushåll inblandade i varandra på olika sätt och att gracerna sett över tid varit ganska jämnt fördelade mellan dem. Här i filmen fokuseras väldigt mycket på ett av paren och i förbifarten några av de närmaste ikring som blir mer eller mindre frivilligt involverade i parets akuta senaste trauma. Andra karaktärer som kunnat ses frekvent i serien medverkar ytterst marginellt.
Nu ska det väl sägas att det här är designat i första hand som en form av extra påskägg för kärnpubliken som följt familjernas öden och äventyr mer nitiskt än jag själv. Tror jag. För att det inte bara ska bli ett extra långt avsnitt av följetongen tar en försvarlig del av handlingen plats på en fjällanläggning några timmar norr om huvudstaden för att koncentrera skeendet och låta allehanda förvecklingar tilldra sig under en aningen komplicerad nyårshelg.
Det slarvas en del i upptakten innan dess. Det krävs att du känner till personligheterna, känner med dem och vet vad som ska tas på allvar eller inte lika mycket så, medan intrigen rätt rapsodiskt varvas upp inför det verkliga äventyret. Ska de eller ska de inte? Patrik och Lisa. Ett stormigt förhållande under längre tid har lett till konsekvenser och hastiga beslut som måste justeras på något sätt. De är bara inte riktigt överens om hur.
Ingen direkt dålig film i sitt slag. Men heller inte en självständig historia som står på egna ben utanför sitt sammanhang. Det är OK. Efter hafsigheten i början hettar det ändå till mer längre fram och blir en godkänt balanserad blandning av slapstick, söt romantik och sorgligare stunder. Men det sticker egentligen aldrig ut extremt åt något håll. Relationsproblemen kan många känna igen sig i, men det känns ändå som om fler möjligheter kunde tagits tillvara än de verkligen gör. Nu är det framför allt bikaraktärerna psykolog-Janne (Johan Ulveson) och den ibland alltför ärliga sidekicken Filip (Martin Luuk) som tenderar att stjäla showen.
”Länge leve bonusfamiljen” vinglar en del och ser inte fullständigt sammanhängande ut hela vägen. Efterhand är det lättare att sympatisera mer med karaktärerna, även om koncentrationen på just ett specifikt par är mer begränsande än vad som behövs. Det är svårt att göra något riktigt genuint av en film kopplad till en serie med närmare 40 avsnitt och visuellt avviker det här inte avsevärt från det jag sett av ”Bonusfamiljen” i serieform, även om miljön växlas om en del.
Lite lagom. Lagom romantiskt eller problematiskt kring kärlekens väsen och relationsproblem, lagom provocerande i mindre doser och lagom överraskande. Lite för långt. Vart är det man vill landa egentligen? Kasten är tyvärr för tvära för att klargöra vilket stämningsläge och vilken grad av trovärdighet som eftersträvas. Men för de trognaste fansen är filmen troligen obligatorisk.
© Johan Lindahl
2022-12-03
Originaltitel: Länge leve bonusfamiljen
Sverige, 2022
Regi: Felix Herngren
Med: Erik Johansson, Vera Vitali, Fredrik Hallgren, Klara Hodell, Måns Nathanaelson, Johan Ulveson, Frank Dorsin, Martin Luuk, Niklas Engdahl, Marianne Mörck, Christer Lindarw
Genre: Drama, Komedi, Romantik
Svensk biopremiär: 2022-12-02
Hemmabio: 2023-03-06
