Deep Water (2022)
Affleck och Armas i farligt förhållande
”Du är en skum kille”.
Någon säger det rakt ut till Ben Afflecks rollfigur. Och det är inte självklart begripligt, allt han säger och gör. Har han nu hamnat i ett sådant där knepigt filmförhållande igen? Det doftar mer än en aning ”Gone Girl” redan tidigt i procedurerna. Ett gift par i synbart ’finare’ bostadsområde. Lagom fashionabelt, en liten charmig dotter med möjligen ärvda innovationsgener från sin far. Charmig är även frun i huset - kanske lite för charmig. Åtminstone tycks de bekanta i omgivningen som frekventerar samma fester tycka att hon är överdrivet utsvävande och flirtar öppet med andra män. Något som mannen, alltså Ben Affleck, verkar fullt medveten om men bara delvis försöker avstyra. Eller har han verkligen sett till att en tidigare nära vän till hustrun försvunnit spårlöst, vilket han med gravallvarlig blick berättar för en person som inte riktigt vet om det handlar om skämt eller allvar. ÄR det skämt eller allvar? Vad har det här paret för förhållande egentligen?
Adrian Lyne är ett bekant namn för många som följde sviten av delvis provokativa erotiska thrillers under ett par decennier som nu blivit en ganska avlägsen era i filmhistorien. Perioden, liksom Lyne. En gång i tiden kunde han skapa debatt och väcka reaktioner i ett aningen mindre överbefolkat filmlandskap. Men finns den förmågan kvar och finns publiken kvar?
Handlar det om ett öppet förhållande eller halvöppet, inom vissa gränser, några steg utöver de vanliga normerna? Frågan är var gränserna går. Och om vad mannen i förhållandet är kapabel till. Det diskuteras från och till vad han tjänat sina pengar på, det som gör att paret ytligt sett flyter omkring i en materiellt bekymmerslös tillvaro, med ett flertal fester och sociala sammankomster på schemat. Men knappast vad man kallar en genomsnittlig medelklassig nio till fem-tillvaro.
Ana de Armas (som hustrun i sammanhanget) är den här gången en explicit förförisk uppenbarelse; synnerligen spontan, impulsivt utåtriktad och på gränsen till hämningslös i vissa sammanhang. Nästan den diametrala motsatsen till hennes rollfigur i thrillern ”Knives Out”. Affleck framstår som betydligt mer introvert. Och vad betyder hans uppenbara fascination för sniglar som etableras med jämna mellanrum?
En berättelse om ett helt oproblematiskt förhållande där båda är överens om spelreglerna vore väl inte det mest dramaturgiskt tacksamma. Så givetvis måste någon form av svartsjuka och passion som tändvätska och konfliktorsak uppstå. Det ska det. Och det gör det. Frågan är vad allt betyder. Allt vi ser kan vara ett spel för gallerierna och konflikterna kan vara överenskommelser i en större strategi. Men något måste vara på allvar. Något straff ska rimligtvis utdelas. Någon måste dö. Eller?
För övrigt är det inte lätt att förstå de interna förhållanden i bekantskapskretsen överhuvudtaget. Vad de har överseende med och hur de fortsätter umgås trots knepiga komplikationer och överlappningar i relationerna. Det påminner stundtals om serien ”Big Little Lies” med sina idylliska omgivningar och så många intriger inom dem. Och hur överlever barnen här med dessa mindre mogna vårdnadshavare?
I det avseendet, Grace Jenkins är en imponerande barnskådespelare i rollen dottern Trixie. En synbar naturbegåvning som förmodligen är för ung för att se själva filmen än så länge. En film byggd på en bok av Patricia Highsmith. Psykologiskt och suggestivt när det är som bäst. Att alla subtiliteter slängs överbord i andra halvlek, sanningen blir mer och mer uppenbar och inte föremål för dubbeltydigheter får accepteras även om tjusningen med det mer svårtydda från inledningen går förlorad. Vad som händer i vissa konkreta avseenden är klarlagt inom filmens ramar, men kanske inte självklart hur det ska tolkas. Vad säger det vi ser om paret det handlar om? Och vill regissören et al säga något insiktsfullt om parförhållanden och kärlekens natur rent generellt? Om det i så fall är realistiskt eller snarare cyniskt kan debatteras. Diskussionsunderlag kan filmen mycket väl fungera som. Kanske inte lika intensivt som regissören en gång i tiden lyckades med, men storhetstiden för den här filmgenren med så brett genomslag som ”Farlig förbindelse” eller ”Ett oanständigt förslag” är sannolikt svår att återuppväcka i dag.
© Johan Lindahl2022-06-29