The Serpent (2021)
Vad? Jag skyldig? Spelar det någon roll?
Han som kom undan. Redan i de första scenerna med en återskapad TV-intervju framgår att här handlar det om en person som tycks väldigt tvetydig. Som inte är dömd för de högst allvarliga brott han anklagats för, men inte rakt ut förnekar att han skulle kunnat vara skyldig till dessa. Även om han tydligen aldrig kommer att kunna åtalas eller dömas för dem. Varför?
Miniserien ”The Serpent” utannonseras som byggd på verkliga händelser, men med vissa namn och andra detaljer ändrade, liksom den vanliga dosen allmän ’artistic license’ involverad. Tillbaka till Thailand på 1970-talet. En ung lovande holländsk ambassadtjänsteman vid namn Herman Knippenberg börjar intressera sig för saker som hans överordnade och nästan alla i omgivningen tycker att han borde strunta i. Ryggsäcksresenärer, sådana där ’hippies’, försvinner spårlöst. Eller gör de? Är det viktigt? Inte för alla andra, men Herman är bekymrad även om det här kan kapa hans karriär; att lägga sig i saker som andra borde lösa, men där ingen annan tycks vara lika intresserad av att lösa eller ens undersöka dem.
Fram och tillbaka. Serien serverar ett konstant pendlande fram och tillbaka mellan några olika månader i tiden - till att börja med. Sedan kan det handla om framåt- och tillbakablickar med flera års mellanrum. En charmerande och hjälpsam fransman med etniskt blandat ursprung i sällskap med sin fransk-kanadensiska flickvän introducerar sig för vilsna västerlänningar och erbjuder dem assistans och inte sällan husrum. Men så här dags har vi redan förstått att mannen har en egen agenda. Obehagliga saker har en tendens att inträffa. Den där unge ambassadtjänstemannen är faktiskt någonting på spåren. Unga, rotlösa och aningen godtrogna amerikaner och européer dras in i cirkeln kring en föregiven juvelhandlare som ordnar fester, fixar finansiella frågor och överhuvudtaget vill framstå som en vän i nöden. Men bakom fasaden…
Atmosfären är tät även om det här ytligt sett inte är en extremt våldsam serie. Spänningen ligger och lurar hela tiden. Som sagt krävs tillvänjning vid ett farande fram och tillbaka i tiden, ett pusslande och överlappande som kan bli förvirrande. Samtidigt inställer sig den spontana frågan: hur har det här verkligen gått till? Om allt är sant - med reservation för att förtexterna förkunnar att man givetvis har skarvat och spekulerat kring exempelvis dialoger - så
hur har någon kunnat komma undan med detta så länge?
Varför huvudpersonen Charles Sobhraj (som använder en bunt falska identiteter) och hans flickvän Marie-Andrée dragit igång sitt geschäft, och drar in andra som på olika sätt blir offer, finns det förklaringar till. Man
kan förstå, till en gräns. Man kan också förstå varför så många myndigheter på plats; polis, ambassader och andra, tycker sig ha viktigare saker att göra så länge man inte sett vattentäta bevis för att något brott verkligen begåtts. Serieperspektivet koncentrerar sig på en ensam sanningssökare och hans fru, de som verkligen försöker men inte precis har ovillkorligt stöd uppifrån.
Anspänningen är högt uppskruvad flera gånger. När det gäller motiven och inblickarna i vem den här möjlige eller trolige serieförbrytaren är, presenteras nycklar här och var. Charles känner sig själv diskriminerad och negativt särbehandlad sedan barndomen. Han bekänner för sin indiske medbrottsling Ajay att han betraktar hippier och överhuvudtaget yngre européer och amerikaner, de vita och priviligierade turisterna som kommer till Asien för att leva på ett enklare vis, som en ny sorts kolonialister. De kan
välja. De uttrycker inte sitt förakt för lokalbefolkningen rakt ut, men enligt honom finns det där. Samtidigt visar han själv prov på nedlåtande attityder mot samme medbrottsling, omväxlande behandlad som en ’broder’ men lika ofta som en betjänt eller simpel underhuggare.
Besatt. Så kan man kategorisera honom. Nu talar jag om den unge ambassadtjänstemannen Herman som aldrig ger sig, trots att det kan tyckas tröstlöst. Går det till överdrift? Hans språkbegåvade fru Angela assisterar och stöder honom i det längsta, men kan tycka att de borde kunna slappna av någon enstaka helg även om det går en mördare lös. De bildar länge ett bra team i jakten där allt för få andra under lång tid tycks ta något ansvar, men driver erfarenheten dem närmare varandra eller längre ifrån? Och vad kommer att hända med Charles och hans flickvän? Kommer de närmare varandra eller längre ifrån? Något annat binder dem samman. Hur mycket är kärlek eller attraktion eller att man gjort sig beroende av varandra?
Spänningen håller i sig, trots eller tack vare farhågorna att mördarjakten är ett futilt företag. Efter sista avsnittet har vi ändå fått flera svar och vissa överraskande vändningar som skapar en känsla av att cirkeln är sluten. Efter alla turer fram och tillbaka i tiden, mellan olika länder och detta myller av människor inblandade. Man kanske kan lura alla några gånger och några alla gånger men inte alla alla gånger. Det
kan vara en fördel som betraktare att inte känna till hela bakgrundsstoryn i förväg, för att hålla ovissheten vid liv kring hur allting egentligen ska avrundas. Miljöerna är ett fall för sig, om jag glömt säga det. Oavsett hur många inspelningsplatser som egentligen använts levereras en doftande genuin känsla för att vi faktiskt färdas mellan olika delar av Asien, med kortare instick i Europa. Serien har sina små skavanker och är inte perfekt i alla avseenden, men visst är det en av de starkare ljuspunkterna under TV-serieåret 2021 hittills. Jo. Det tycker jag.
© Johan Lindahl2021-07-12