Soldier Blue (1970)
Våldsam västern med Vietnamreferenser och vilt skiftande tonlägen
”There is a dark side to man’s soul, that has festered since Cain slew his brother…”
Världens våldsammaste västern? ”Soldier Blue” har i alla fall innehaft det ryktet en gång i tiden. Men med 50 års perspektiv kanske det borde vara en aning överdrivet, eller?
Det är i alla händelser inte varje dag du ser en rullande text alldeles i början av en film som så tydligt annonserar filmens ärende som här. Människan har en mörk sida, säger den bland annat. Och fortsätter med att annonsera ut ett klimax som specifikt och påträngande illustrerar hur grymheter i krig drabbar inte bara soldater utan även oskyldiga offer.
De går i och för sig ut ganska hårt också. Ett kavallerikompani närmast utplånas under en värdetransport av en grupp cheyenner. Ur röran klarar sig unge, troskyldige rekryten Honus och den unga kvinnan Cresta som levt i något slags fångenskap hos samma indianer men nu skulle återbördas till sin fästman. Crestas perspektiv har förändrats under tiden med cheyennerna och hennes reaktion på anfallet och den makabra efterbörden skiljer sig ganska markant från Honus. Hon har sett andra saker än han har gjort och är omväxlande föraktfull, märkbart obekymrad eller oberörd av det som just hänt, alternativt upprörd över hans okunskap om vad nybyggarna gjort mot befolkningen som fanns där innan. Det blir en snabbkurs i historien samtidigt som de ensamma rör sig över vidderna mot det tänkta målet.
Samtidigt kan man fundera över filmens ton. Musikvalet ger alla möjliga signaler, från det högst traditionella och karakteristiska för gamla klassiska äventyrliga västernrullar, alternativt det närmast komiska, när det inte är en gripande ballad som den inledande titellåten av Buffy Sainte-Marie. Mötet med en mindre grupp från en annan indianstam med fientligt inställda blickar och dess upplösning ringer kanske inte helt klockrent i öronen heller. Skurkspecialisten Donald Pleasence dyker upp som excentrisk handelsresande mitt ute på prärien. Han väcker unge soldatens Honus misstankar medan Cresta har lite andra bakgrundskunskaper. Den konfrontationen utvecklas om inte annat till en mer oförutsägbar och rafflande sekvens i egen rätt.
Jo, filmen är - eller vill vara - en romans också. Av den där omöjliga sorten. Men oavsett om man köper den svårbalanserade kemin mellan Peter Strauss och Candice Bergen i deras stormiga förhållande på vägen genom det ibland majestätiska och bland väldigt ogästvänliga landskapet, så är det vad resan leder fram till som gör filmen speciell. Jag har sett den förut, men det måste vara några decennier sedan. Och det tydligaste minnet är väl just att slutet var ovanligt brutalt för genren. Åtminstone sett till den era då filmen tillkom. Så, spoilervarning eller inte. Men det går i stort sett inte att läsa någonting om den här filmen utan att avslutningen kommer på tal.
29 november 1864. Då ska ett kavalleri från Colorado ha begått något som kan klassas som krigsförbrytelser i ett Cheyenne-läger vid Sand Creek och stympade eller slaktade i stort sett allt och alla som rörde sig där (dödssiffrorna varierar beroende på vilka vittnen som uttalat sig, men det handlade sannolikt om hundratals offer sammanlagt). Den ökända händelsen hävdas ibland vara den mest direkta inspirationen för massakern som iscensätts utan pardon under de sista 20 minuterna och av filmen, även om personnamn och platser ändrats eller inte preciserats. Utan den finalen skulle det i princip varit en helt annan film. Förmodligen inte heller lika hågkommen eller omdiskuterad.
”Soldier Blue” är en film som i bildspråk och sammansättning ofta passar inom kanon för en klassisk västernfilm och samtidigt, när den gjordes, måste ha varit ett aktivt försök att underminera gamla myter och chocka publiken med att inte bara påminna och berätta om de mörkare sidorna av hur européerna lade landet under sig under 1800-talet men även så tydligt som möjligt visa dem visuellt också. Många tolkningar, troligen även uttalade ambitioner från regissören Ralph Nelson och manusförfattaren John Gay, mer än antyder att filmens tillkomst under Vietnamkriget knappast var en slump heller. Även där hade amerikanska massakrer av civila nyligen offentliggjorts vid den här tidpunkten.
Så: filmen som helhet har sina brister, inte minst halvlyckade skiftningar i tonläge, men är ändå svår att avfärda eller vara oberörd inför. Inte på långa vägar fläckfri men fascinerande och kanske rentav obligatorisk för dem som närmare vill utforska historieskrivningen och mytologin kring ”…how the west was won”.
© Johan Lindahl
2021-09-05
Originaltitel: Soldier Blue
USA, 1970
Regi: Ralph Nelson
Med: Candice Bergen, Peter Strauss, Donald Pleasence, John Anderson, Jorge Rivero, Dana Elcar, Bob Carraway, Martin West, Jorge Russek, Aurora Clavel
Genre: Krig, Western
