Själen (2020)
"You can’t crush a soul here. That’s what life on Earth is for."
Trent Reznor?! Ja, mannen som tänjde på alla gränser som ung, hedonistisk rebell och skickade upp hård industrisynth och trasiga ångestballader som ”Hurt” på topplistorna gör numera soundtrack till familjefilmer. Att han blivit både snällare och nyktrare har väl inte undgått något fan men jag måste medge att jag tappade hakan lite när jag nåddes av nyheten. Lyckligtvis är han fortfarande ett geni, trots att han mår bra nu. Och givetvis samarbetar han med Atticus Ross, den andra hälften av nutida Nine Inch Nails. Här har de också sällskap av rutinerade Jon Batiste för de mer utpräglat jazziga bitarna, ska väl förtydligas.
NIN:s ”The Great Below” har jag vid tillfälle omnämnt som världens bästa låt någonsin (och fått medhåll, så kanske är jag inte galen). Här har vi ’The Great Before’, ett tillstånd innan födseln där själarna förbereds för jordelivet i en sådan där bokstavlig tolkning av filosofiska spörsmål som bättre animerade filmer gärna ger sig i kast med. Här, som så ofta, blir resultatet bättre än den något krystade idén ger sken av.
För Joe Gardner har livet äntligen börjat i en mer allmän betydelse. Efter harvandet som musiklärare på en skola där bara någon enstaka elev visar intresse och begåvning ska han äntligen få spela på jazzklubb, med den legendariska saxofonisten Dorothea Williams därtill. Glad i hågen ramlar han ner i en gatubrunn och dör. Detta är helt oacceptabelt. Han vägrar. Han springer tillbaka nerför själarnas trappa, lyckas faktiskt fly från efterlivet och hamnar i det nämnda ’det stora före’. Här misstas han för mentor (nära till hands för en lärare) och får den värsta problemeleven på sin lott. Nummer 22 har under århundradena avverkat ett antal mentorer och hittills vägrat ge sig ner på jorden. Vad ska hon där att göra? Utöver allmänna egenskaper måste 22 hitta sin ’gnista’, något som Joe tolkar som ’syfte i livet’. Men har han förstått den biten rätt? För att ta reda på detta måste de båda ner till jorden, men med nummer 22 i Joes kropp och Joe i en katts. Detta upplägg är förstås ett galet missöde, men visar sig lärorikt för dem båda. Och väldigt roligt för tittaren. Och leder sedermera till väldigt fina scener.
”Själen” är ömsom filosofisk, ömsom tokrolig. Den är ömsom normal-animerad, ömsom extremt stiliserad. Det är djärvt och kanske kan tyckas lite högtflygande pretentiöst för de barn som måste antas vara en viktig målgrupp. Baserat på empiriska studier törs jag påstå att åtminstone lite äldre barn kan ha stor behållning av den. Visst flaxar det förbi referenser som min 9-åring inte har en sportslig chans att snappa upp (13-åringen plockar däremot en del), men rent allmänt är den ganska lättillgänglig och uppskattades stort av båda två. Som nu också kan räknas som Trent Reznor-beundrare - något som värmer lite extra.
Han förnekar sig förstås inte. Här finns ambienta Brian Eno-artade passager lika skira och vackra som ’La Mer’, men även mer energiska stycken. Förlåt att jag tjatar så mycket om musiken, men filmen handlar faktiskt om det. Det rent jazziga är också fint, förstås, inte minst den tidiga scenen när Joe hamnar ’i zonen’ och försvinner bort i ett pianosolo.
”Själen” är utan tvekan konst. Den är också en bra familjefilm. Ja, de har gjort det igen.
© Anders Lindahl
2020-12-29
Originaltitel: Soul
USA, 2020
Regi: Pete Docter
Genre: Drama, Komedi, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2020-12-25
Hemmabio: 2021-04-12
Teman: Pixar
Ingår i följande teman
