Perry Mason (2020)

Bättre och bättre steg för steg

4 russin

Namnet är redan graverat i TV-historiens stentavlor med blyinfattat bläck. Den legendariska långköraren med Raymond Burr som övergenomsnittligt engagerad och framgångsrik försvarsadvokat var framförallt ett 1960-talsfenomen. En institution i serievärlden och något som alla kan antas ha ett förhållande till. I alla fall om man är tillräckligt gammal och helst amerikan, gissar jag. Själv måste jag väl ha sett några repriserade avsnitt, men har väldigt vaga minnesbilder av dem. Fiktionaliserade advokater som kämpar för sina klienter mot alla odds är en sådan vanligt förekommande figur att man skam till sägandes lätt blandar ihop de gamla pionjärerna i facket. Är det en för- eller nackdel att inte ha ett så skarpt förhållande till originalet nu?

Den här inkarnationen av Perry Mason är utformad som en prequel (eller ’origin story’ om man så vill) som utspelas under 1930-talet i Los Angeles, en era späckad av kriminalskildringar, och ofta lyckas få ett skimmer av cool noir, lätt eller svår dekadens, befolkad av kedjerökande privatdeckare i hattar och en räcka rappa repliker som signum. Metropolen har växtvärk och spänningarna finns överallt men samtidigt genomsyras återblickarna på den här perioden nästan alltid av en attraktiv stilkänsla. Av någon anledning har vi i Sverige alltid haft svårare att uppnå samma effekt när motsvarande tid på vår sida sjön ska skildras. Det landar oftare än hälsosamt i något slags buskis. Och majoriteten av alla svenska filmer som faktiskt producerades under den perioden bör vi kanske tala så tyst om som möjligt, av estetiska såväl som politiska skäl. Ursäkta utvikningen och tillbaka till Perry & Co.

Mr Mason (Matthew Rhys) är här en typ av privat utredare utan egen firma som utför olika uppdrag åt andra ytligt sett mer respekterade medborgare. Jobben i sig är i varierande grad respektabla, eftersom det ibland handlar om ren utpressning. Ta några komprometterande bilder av filmstjärnor till exempel. Räkningarna ska betalas och den nedgångna familjefarmen behållas, så ser vardagen ut. Men ett fall med ett kidnappat barn kanske kan vända trenden? Rhys utgjorde ena halvan av paret Jennings i ”The Americans” som levde under falsk identitet i USA som sovjetiska spioner i en av det senaste årtiondets starkaste serier. Är han rätt man att fronta den här satsningen? Kort svar: Ja. Den här Perry är en plågad herre med ett förflutet på slagfälten från första världskriget, vilket skildras i brottstyckade kaotiska tillbakablickar.

Här introduceras också en färgstark och fartfylld församling som predikar mot syndafallet i staden och kallar folk till Kristus genom livliga möten, musik och karismatiska anföranden. En svart poliskonstapel med slumområden att patrullera upptäcker till sin förvåning tre vita mordoffer i en lägenhet där de vanligtvis inte borde hittas i den här oftast segregerade staden och när något avviker från den normen finns det kanske anledning att fatta misstankar. Men det är sådant som mordutredarna sysslar med, och där är det svårt för honom att slå sig in. Och fallet med det kidnappade och senare döda spädbarnet är inte så enkelt som det ser ut. Är fadern själv inblandad? Och hur beter sig egentligen den sörjande modern?

De som till äventyrs följt den nya upplagan av ”Penny Dreadful” med undertiteln ”City of Angels” kan slås av de många gemensamma nämnarna. Privatdetektiver eller någon form av polisutredare. Allvarliga brott som begås. Samma stad och nästan samma tid. En uppmärksammad kyrka med en karismatisk kvinnlig predikant och någon variant av styrande matriark. Klasskillnader och allt. Vad som skiljer är bland annat avsaknaden av konkreta inbrytningar i skräckgenren här. Och så blir den, inte minst några avsnitt in, tydligare fokuserad på vad den vill berätta.

På många sätt uppfyller Perry schablonbilden av en privatdeckare, men serien och framför allt Rhys gör det övertygande. Medryckande. En inte så väl ansedd, uppfinningsrik men sarkastisk och sliten man som sett lite för mycket och tror lite för lite på mänskligheten, men som ändå har ett engagemang och vaknar till på allvar för att assistera sin stadigaste uppdragsgivare, en äldre advokat som har erfarenheten och attityden men bevisligen passerat krönet på sin karriärbana. De har ett hopplöst fall och en officiellt utdömd klient att försvara. Men genom att snedda runt en del hörn, inte alltid följa lagens bokstav, ta betydande risker och inte minst vara allt annat än kräsmagad så håller Mason hoppet vid liv om att knäppa en korrumperad poliskår och misstänksamma myndigheter på näsan.

Genomgående tendenser som blir tydligare och tydligare är jakten på respekt. Att få den, förtjäna den och att kunna respektera sig själv. Att hitta sitt kall. Att sanningen på något sätt ska göra dig fri. Det gäller Perry Mason själv liksom den disciplinerade patrullpolisen Drake (Chris Chalk) som inser att systemet är riggat och hans egna karriärchanser starkt begränsade, men saker kanske kan förändras. Något av det där men mer dubbeltydighet kan skönjas i skildringen av den livliga och engagerande kyrkan med sin kvinnliga predikant Syster Alice (Tatiana ”Orphan Black” Maslany) som ibland lovar fler under än hon kan leva upp till. Men samtidigt, talar Gud genom henne eller inte? Vem vet?

Det handlar naturligtvis också mer och mer om att slå ur underläge, David mot Goliat, om att ta sig an ett på förhand förlorat fall som ingen annan vill ha och genomgå en metamorfos. Men det berättas bra och de förväntade rättegångsscenerna med dramatiska anföranden och verbala slagväxlingar kanske inte är det bärande inslaget från början, men vi kommer till det så småningom, var inte oroliga. ”Perry Mason” anno 2020 kastar in alla knep i boken och några till. Korruption och maktmissbruk måste vara en viktig del av lösningen på fallet, samtidigt som protagonisten kämpar med personliga problem, som att kunna behålla sitt förfallna fäderneshus i utkanten av metropolen som har mer affektionsvärde än något annat. Och kvinnan han har ett, inte direkt romantiskt, utan kanske snarare smälla på-förhållande med, råkar vara en av intressenterna som vill köpa kåken. Eller mer korrekt egendomen där den huserar.

Men grävandet i mysteriet och kampen för att rädda en klient som till stor del är sin egen värsta fiende, det är kärnan. Mason är begåvad och engagerad när han väl inser att cynism inte är svaret på allt, men samtidigt har hans impulsivitet förmågan att alienera vänner som han egentligen behöver. Så vilken sida ska ta över och ska rättvisan vinna? Efter åtta avsnitt har om inte annat Matthew Rhys klivit in i rollen och blivit Perry Mason. Väl flankerad av Juliet Rylance (möjligen bekant från ”McMafia” och ”The Knick”) som hans klyftiga men inte alltid erkända och uppskattade assistent Della Street. Dessutom lyckas man göra något komplext och svåruttydbart av Maslanys extravaganta evangelist som i fel händer och fel regi lätt kunnat bli en billig parodi. Ja, det finns mycket att uppskatta här. Foto, miljöteckning, rytm och uppbyggnaden mot något där allt inte är självklart men de viktigaste svaren ändå har levererats.

© Johan Lindahl
2020-09-05

Credit: hbonordic.com.
Shea Whigham och Matthew Rhys som partners in detecting. Det finns många stenar att vända på i Änglarnas stad under perioden mellan världskrigen.

Credit: hbonordic.com.
Utan Della (Juliet Rylance) blir det inte fullt så mycket detektivande gjort i praktiken. Frågan är om hon uppskattas efter förtjänst...

Originaltitel: Perry Mason
USA, 2020
Regi: Timothy Van Patten Deniz Gamze Ergüven
Skapare/show runner: Ron Fitzgerald Rolin Jones
Med: Matthew Rhys, Juliet Rylance, Chris Chalk, Shea Whigham, Tatiana Maslany, John Lithgow, Gayle Rankin, Andrew Howard, Lili Taylor, Stephen Root, Eric Lange, Robert Patrick, Veronica Falcón

Genre: Drama, Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Originalproduktion från HBO


Ingår i följande teman


Originalproduktion från HBO





     

Dela |