Oliver Twist (1948)
It's a hard knock life
Charles Dickens var väldigt bra på att upplysa läsarna om att livet kan vara jobbigt, utan att man för den skull vill lägga ner boken. Oliver Twist från 1838 är kanske det mest kända exemplet.
Redan öppningsscenen i David Leans med rätta hyllade filmatisering, med en plågad, gravid ung kvinna ute i ovädret, framför den poängen med all önskvärd tydlighet. Den namnlösa lyckas ta sig till fattighuset och där föds unge Oliver Twist, som han enligt en alfabetisk ordning lik den som används om stormar kommer att kallas. Där blir han strax efter födelsen föräldralös.
Livet kommer bli jobbigt. På barnhemmet drar han det kortaste strået och blir den som måste be om lite mer mat, vilket givetvis stämplar honom som en ligist och rebell bland de vuxna som skor sig på verksamheten. Hos begravningsentreprenören där han får mat (kalla rester som han lyckligt stoppar i sig) och husrum (bland kistorna) hånas hans avlidna mor av en elak yngling vars välförtjänta kok stryk givetvis ytterligare stämplar den spenslige men arge grabben som buse.
Till London rymmer han, där en uppmärksam ung man i för stora kläder och alldeles för hög hatt raskt inser hans potential som ficktjuv. Synd bara att fyndets oskuldsfulla uppsyn matchas av en sant hedersam natur. Karaktären The Artful Dodger gav namn åt en brittisk duo som rönte viss framgång runt millennieskiftet, men det var under sitt eget namn, Anthony Newley, som skådespelaren sedan hade en mycket framgångsrik skivkarriär under 60- och 70-talen.
Fagin, den åldrade ledaren för tjuvagänget, är absolut en nidbild med klara drag av ”girig jude”, men han är inte den hemskaste karaktären. Spelad av en ung och omsorgsfullt sminkad Alec Guinness blir han dock förstås en av de mest minnesvärda. Men hans vuxna kumpaner, Nancy och Bill Sikes, är nog så intressanta - den sistnämnde intensivt och svettigt spelad av Robert Newton, som levde ett intensivt liv, spelade både pirater och hjältar och dog relativt ung, strax över 50-strecket. Här hade han dokumenterat svårt att hålla sig nykter mellan tagningarna och det krävdes tålamod från regissören, vilket betalade sig med en stark insats. Och när vi ändå betar av skådisarna: huvudrollsinnehavaren själv, John Howard Davies, gjorde några roller till men arbetade sedan som regissör och producent inom brittisk TV.
Det är en fantastisk film, får jag inte glömma att säga bland all säkerligen fängslande trivia. Indignationsscenerna indignerar och Dickens ironiska, satiriska humor briljerar. Men det är när snaran börjar dras åt runt tjuvgänget och dynamiken förändras som det blir ett äkta mästerverk. Masscener med lika upprymda som upprörda stadsbor som jagar en flyende mördare genom vindlande gator. Eller själva mordet, tiodubbelt effektfullt genom att vi mest ser illdådarens skrämda hund – en hund som kommer få avgörande betydelse mot slutet, utan att någonsin bli en gullig Lassie-hjälte. Eller dagen efter dådet, då den skyldige ser på deras gemensamma ägodelar medan solljus och gardinskuggor spelar över rummet i vinden. Allt förstås fångat i fullständigt fantastiskt svartvitt foto, livfullt och expressionistiskt på samma gång. Och med det tunga allvaret blandas trösterikt fina scener med människor som beter sig vettigt. Visst ser Dickens till att det ordnar sig till slut, men han passar samtidigt på att påminna om att det inte gör det för alla. De skräckslagna småtjuvarna är mot slutet nästan lika mycket offer som Oliver.
I ett Pinewood Studios förvandlat till ett Dickenskt London där kameran ibland rusar fram genom gatorna och ibland stadigt tar in de stämningsfullt belysta kulisserna skapas filmkonst av finaste märke. Man impas och bryr sig, sådär som brukar vara fallet med de riktiga Klassikerna. Som 12-årige sonen konstaterar efter att utan gäspningar ha sett hela filmen: "ofta när man ser gamla filmer blir man förvånad över hur bra de är."
Även som gammal cineast känner jag igen känslan, inte minst när det gäller David Lean.
En sista trivia: Soundbiten ”Please don’t leave us in the dark” är en replik som vänner av Morrissey (innan hans förfall) kanske känner igen från Billy Budd.
© Anders Lindahl2020-07-03