Smärta och ära (2019)

Sevärd utan att vara spektakulär

4 russin

Min huvudregel när det gäller Pedro Almodóvar är att ju mer mörker och makabra idéer, desto bättre film. Ju mer ’normalt’, tillbakalutat och lättsamt det artar sig, desto mindre påtaglig entusiasm brukar jag känna. Det är sällan eller aldrig dåligt, bara mer eller mindre engagerande. Och de filmer från hans numera flera decennier långa regissörsbana jag själv upplever minst engagemang för, är bevisligen andras absoluta favoriter. ”Smärta och ära” hör otvivelaktigt hemma i den relativt sett lugnare, mer tillbakalutade och reflekterande kategorin i hans repertoar. Alltså borde jag inte ranka den så högt som, säg ”The Skin I Live In”. Men det finns något behagligt personligt och reflekterande över den här historien som mer än antyds ha självbiografiska drag. Inte minst för att Almodóvar och huvudrollsinnehavaren att Antonio Banderas har en inbördes relation som i många år tydligen var en smula ansträngd. Detta efter att Banderas slagit igenom i regissörens tidiga filmer och sedan dragit iväg till Hollywood. Många tolkar Banderas rollfigur här som en version av regissören själv, och ingen av de två verkar uttryckligen säga emot.

Nu är det kanske inte så viktigt exakt vad som är och vad som inte är direkt hämtat ur verkligheten. Men det handlar om en äldre regissör som slutat arbeta av olika orsaker. Rätt påtagliga hälsoproblem, ett lite lagom beroende av läkemedel och brist på inspiration, samt en serie andra personliga frågor som luftas längs filmens väg mot målet. Till att börja med handlar det mycket om regissörens återupptagna relation med huvudrollsinnehavaren i en av hans mest populära filmer, en man med vilken han inte talat på 30 år när han söker upp gamle radarpartnern vid namn Alberto. Helt smärtfritt blir det inte, men de bygger upp något slags band igen samtidigt som Albertos förkärlek för att röka heroin smittar av sig på den bräckliga regissören med sina ständiga smärtor. Deras återuppväckande av gamla andar leder vidare till andra oväntade möten och återblickar. Men jämna mellanrum möter vi regissören som ung pojke, uppväxt under enkla förhållanden som ger ledtrådar till vad som lett honom in på hans bana i livet.

Almodovar har sina musor och Penélope Cruz gör en betydande insats i återblickarna som en kämpande moder som försöker ge sin son chansen till något bättre. Banderas gör något ganska speciellt och kanske Oscar-värdigt av av en roll där det krävs att han ska uttrycka många känslor men samtidigt lägga band på sig. Samma råd som hans rollfigur ger till en av sina skådespelare i filmen; att allt inte måste uttryckas okontrollerat utan snarare tvärtom. Och själva filmen är som sagt inte något av regissörens mer utsvävande verk. Det här är introspektivt, ibland närmast introvert och melankoliskt utan att gräva ner sig i komplett outhärdligt svårmod. Det finns något att lära sig här. Och den smärtsamma vägen ska leda fram till någonting. Kanske till och med en ny vändning. Mestadels lågmält, med lättare, finstilta humoristiska instick i ett av regissörens minst kontroversiella och provocerande verk. Var jag själv skulle placera det här i hans kanon, utan att ha sett precis alla hans filmer, vågar jag däremot inte riktigt proklamera här och nu rakt av. ”Smärta och ära” är sevärd utan att vara spektakulär i sina uttryck, men ger framförallt en eftersmak som skvallrar om att den förmodligen stannar i minnet ett bra tag - även om den under sin gång kan verka så bräcklig att den själv är på väg att brista i sömmarna.

© Johan Lindahl
2019-11-09

©El Primer Deseo/Sony Pictures

Originaltitel: Dolor y gloria
Spanien, 2019
Regi: Pedro Almodóvar
Med: Antonio Banderas, Asier Etxeandia, Leonardo Sbaraglia, Nora Navas, Julieta Serrano, César Vicente, Asier Flores, Penélope Cruz, Cecilia Roth, Susi Sánchez

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2019-09-27







     

Dela |