Patrick Melrose (2018)
Plågsamt bra med inslag av hopp
Benedict Cumberbatch i miniserie om en på ytan privilegierad person på konstant flykt från sin barndom. Förlagan är en serie, tragiskt nog halvt självbiografiska, böcker av Edward St Aubyn.
Cumberbatch äger rollen totalt från allra första avsnittet, som skildrar hans kaotiska resa till New York för att hämta kvarlevorna efter den person som skapade och förstörde hans liv. Han tänker sig att lägga av med heroinet när han ändå möter en stor förändring i livet. Det går sådär. Det blir en mörkt komisk tripp mellan 80-talets lyxhotell och bakgator. Med pengar kan du bete dig hur som helst. Allt löser sig. Utom getingboet i hjärnan.
”It’s an aquired taste”, säger en bekant på en finare klubb om en udda drink.
”I’ve aquired it!” utbrister Patrick efter att ha svept den.
Andra avsnittet sänker tempot och förklarar vad första bara antytt: varför han är som han är. Soldränkta franska vingårdar står sig slätt mot saker ’som inte någon borde göra mot någon annan’. Det är som ”A Good Year” men precis tvärtom. Att David Melrose, fadern/fienden, är ’briljant’ är inte det viktigaste man kan säga om honom. Det är mest hans alibi. Efter den ganska endimensionella skurkrollen i ”Mortal Engines” får Hugo Weaving en av sina största utmaningar och möter den med hemsk bravur. Jennifer Jason Leigh är förstås också briljant som mamman, som en gång hade både pengar och goda visioner. Nu har hon bara pengarna, fast i ett fängelse byggt på karisma och grym psykologi.
Avsnitt tre består av en fest med ett inhopp av Irene Jacob (!) och en dräpande dom över överklassen ("De sista marxisterna, de som tror att klass är förklaringen till allt."). Men det är också hoppfullt och varmt och man finner sig hållandes tummarna för att allt ska fortlöpa normalt för Patrick och hans AA-sponsor/vän. En av de märkliga sakerna med serien är just hur snabbt man hoppas att den ska bli ”tråkig”, att Patrick ska lyckas hålla sig på vagnen.
Hur behåller man energin i serien under de omständigheterna? Bland annat genom långa hopp framåt i tiden, där man faktiskt ändå lyckas behålla engagemanget och kontakten med karaktären. Det handlar mycket om psykologiskt arv, bitterhet, egna barn och vilken förälder man vill vara. Om att inte vara likadan men ställa till det på andra sätt. Finalen består av en begravning och en sista serie tillbakablickar som lyckas med konststycket att gjuta ihop det hela till något djupt tillfredsställande, med många vassa kanter men desto mera empati. Och här gör Cumberbatch sina kanske allra starkaste scener.
Bland skådespelarna nämner jag gärna också Pip Torrens skarpa insats som Davids omotiverat lojale vän och Anne Madeley som Patricks starka fru.
”Patrick Melrose” handlar om en person som på ytan har, kanske inte allt men en hel del, och ständigt förstör det. Men för att han är själv är förstörd, inte tanklöst bortskämd. I sin elegans och brutala uppriktighet förmedlar serien detta lika starkt som briljant.
© Anders Lindahl
2019-09-08
Originaltitel: Patrick Melrose
Storbritannien / USA, 2018
Regi: Edward Berger
Med: Benedict Cumberbatch, Jennifer Jason Leigh, Hugo Weaving
Genre: Drama, TV-serie
