Resident Evil (2002)
En film som borde stannat under jord
I framtiden styrs världen till stor del av ett fåtal multinationella företagsgiganter. Idén är varken ovanlig eller oväntad och som vanligt är stora företag också omoraliska och elaka företag. I det aktuella fallet heter elakingen Umbrella Corporation och de har matvaror och sjukvård som sin huvudsyssla. Men i lönndom och i underjordiska laboratorier pågår en verksamhet som inte ens företagets anställda känner till (hur nu det är möjligt?). Långt nere under jorden pågår, naturligtvis, genetiska experiment och forskning om farliga virus för krigsmaktens räkning. Lika självklart börjar viruset spridas till platser där det inte hör hemma med följd att laboratoriets korridorer fylls med släntrande zombies. Vem ska nu rädda världen? Jo, det är Milla Jovovich som har fått möjligheten att återigen spela förvirrad hjältinna och därigenom helt övertyga mig om att den icke-existerande talang för skådespeleri som hon visade upp i "Jeanne d'Arc" inte var en engångshändelse.
Det hela börjar faktiskt ganska bra. Viruset släpps, mycket medvetet, ut i laboratoriebyggnaden och alla anställda i komplexet stängs inne och dör på det ena eller andra hemska sättet, allt under de allsmäktiga övervakningskamerornas kyligt iakttagande blickar. I nästa scen vaknar Jovovichs karaktär upp i ett elegant men okänt hus. Hon vaknar i duschen och har blåmärken på kroppen, men inget minne av vad som har hänt, var hon befinner sig eller ens vem hon är. På sängen i sovrummet ligger en klänning beredd åt henne och en lapp på skrivbordet upplyser henne om att detta är dagen då alla hennes drömmar ska slå in. Den stämning som byggs upp i dessa inledande scener är, om än lite väl övertydlig, inte alls dum. Historien lyckas både fascinera och intressera mig, men båda dessa känslor ska snart visa sig lättkurerade. Maskerade kommandosoldater flyger in genom husets fönster och strax är Jovovich i deras sällskap på väg ner till det underjordiska laboratoriet. Deras tågresa neråt går fort men inte lika fort som det går för filmen att sjunka från något nästan intressant till något av det värsta dravel jag har sett på länge.
I underjorden väntar en nyckfull Artificiell Intelligens, döda människor, muterade hundar och tillräckligt med talang för att göra en enda soppa av det lilla manus som kanske kan ha funnits. Regissören och manusförfattaren Paul Anderson (som tidigare har gjort de inte helt oävna "Event Horizon" och "Shopping") testar alla thriller- och actiongrepp han kan minnas och gör det med en sådan valhänthet att all spänning tycks som bortblåst. Att sedan de musikaliskt inte helt diskreta pojkarna i Slipknot tillsammans med Marilyn Manson står för en stor del av filmens soundtrack gör föga för att bygga upp en skrämmande stämning i historien. Musiken är fantastiskt övertydlig hela filmen igenom; snabb och tung musik - nu händer det något "spännande"; ingen musik - nu händer det... ingenting. Just i dessa pauser mellan actionscenerna tycks skådespelarna mest stå och titta på varandra och undra, precis som vi tittare gör, vad de gör där. Förmodligen var dessa lugnare episoder tänkta att spegla den osäkerhet som råder i förhållandet mellan gruppens olika deltagare, men i så fall borde man nog ha haft skådespelare som kunde uttrycka känslor genom sina blickar. Överlag finns det här inga skådespelarinsatser att tala om, men å andra sidan bör man också tala så lite som möjligt om det manus de stackarna haft att arbeta med.
"Resident Evil" bygger en serie storsäljande datorspel med samma namn. Vi har flera gånger tidigare sett hur scenarier utvecklade för ett spel kan vara svåra att flytta över till en filmisk berättelse och inte heller denna gång tycks det ha fungerat. Jag har själv aldrig spelat "Resident Evil" så jag kan inte dra några paralleller med spelet, men med tanke på hur populärt det verkar vara måste det i alla fall vara en bra bit mer underhållande än filmen med samma namn.
© Andreas Hallgren2002-05-07