Proud Mary (2018)
Taraji tar kommandot över mediokert material
Alltså, gangsters och yrkesmördare med livsleda och oanade softa sidor – hur mycket av den varan längtar vi efter så där lite till mans och kvinns? Här är i alla fall ännu ett tillskott i floran, som jag händelsevis betade av halvannan timme i sällskap med under en flygning över Atlanten nyligen.
Domen i korthet: Knappast oumbärlig. Inte heller outhärdlig.
Om du liksom jag råkar tycka att Taraji P. Henson (”Dolda tillgångar”, ”Benjamin Button”, serier som ”Empire” och ”Person of Interest”) kan få fason på och öka det akuta sevärdet även i mediokert material, så kan det vara ett argument för att faktiskt se det här också. Det här
är mediokert material efter ett mönster som är utslitet men lyckligtvis inte tillåts pågå så länge att det leder till direkt insomning. Det händer alltid någonting, även om det tidigt blir uppenbart ungefär vad som är kärnan och vart allt ska leda.
Torpeden Mary (Henson) är ute på ett sina enklare jobb. Sätta en kula i någon som förargat hennes ’familj’, det syndikat som – visar det sig – en gång i tiden adopterat henne och lagt beslag på hela tillvaron sedan dess. Tyvärr upptäcker hon efter dådet en ung pojke som inte kan vara annat än sonen till den nyss avlivade. Hon avviker innan han hinner få syn på henne, men deras vägar kommer att korsas igen och bådas liv får en ny vändning. Inte till det enklare, men till ett avgörande vägskäl.
Inledningsvis doftar inramningen inte så lite av hyllning till blaxploitation-eran från 1970-talet i formspråk, förtexter och ljudspår, men den karaktären flagnar av alltmer och övergår i mer ordinär stil, storytelling och… allting. Actionscenerna är godkända men knappast nyskapande och Marys övermänskliga överlevnadsförmåga bidrar inte till stegrande spänning. Då är det mer intressant med samspelet mellan henne och hennes ’adopterade’ unge skyddsling Danny (talangfulle Jahi Di’Allo Winston) som i sammanhanget är jämförelsevis djuplodande. Annars haglar stereotyperna och filmen (i regi av svensk-iranske Babak ”London Has Fallen” Najafi) ramar in sig själv och sin potential mer än nödvändigt. Lagom flygfilm, typ.
© Johan Lindahl2018-08-18