Betty Blue - 37,2 grader på morgonen (1986)
Vildsint fransk 80-talspassion
Alla hade sett den. Alla pratade om den. Eller, åtminstone kunde det verka som om alla hade sett den eftersom många pratade om den - oavsett om de verkligen hade sett den eller inte. Själv hade jag inte det. Och det skulle dröja några decennier innan det blev av, fram till alldeles nyligen. Vad det nu beror på.
Hm. Var det inte så att en av mina lärare på gymnasiet nämnde i förbigående under en lektion att hon funderat på om den kunde vara något, men blivit varnad av sin egen dotter med orden:
- Men mamma, den börjar med tio minuters samlag!
Ja, sådant kan definitivt vara för mycket för föräldrar att hantera. Och minns jag rätt eller är det bara en bra historia? Svaret kommer väl på den yttersta dagen.
Hetlevrad impulsiv romantik på franska. De är unga och vilda. Har inte mycket pengar men i alla fall ett kyffe att bo i. Ett i raden av trähus uppställda på ett fält ägda av en kaffedyrkande lokal potentat som man gör bäst i att hålla sig väl med. Frågan är om Betty (Béatrice Dalle) klarar av det. Hon har, kort sagt, lite av ett temperament. Huvudpersonen och berättaren Zorg (Jean-Hugues Anglade), hanterar hennes humörsvängningar och dess konsekvenser mer stoiskt än den övriga omgivningen mäktar med. Men är Bettys krav på vad livet har att erbjuda realistiska och hur ska deras förhållande överleva?
Hastig flytt under oordnade former in till stadsvimlet i ett försök att starta på ny kula. Betty försöker övertyga Zorg att han är en författare och inte rörmokare eller fixare i allmänhet. Efter att ha upptäckt hans samlade anteckningsböcker som skvallrar om forna litterära ambitioner, ger hon sig i kast med att långsamt och metodiskt överföra allt i skrivmaskinsform. Nya kontakter och ett annat socialt liv är en bonus. Men Bettys otåliga natur och rastlöshet förändras inte så mycket i grunden. Har de rätt, alla de som regelbundet använder adjektivet ’galen’ om henne?
Filmens eget temperament är ganska vildsint och franskt. Halsbrytande korsning av romans, svart komedi, emellanåt något ljusare komedi och närgångna observationer över livets absurditeter. Det lever och svänger, men tar också sin tribut. De här karaktärerna är ingen picknick. ”Betty Blue” bjuder överhuvudtaget på ett galleri av excentriska individer med starka känslor och utbredd begränsad impulskontroll i svang. Eller också helt normalt franskt beteendemönster på 1980-talet, vad vet jag? Mina egna fysiska nedslag på fransk mark är fortfarande förargligt fåtaliga. Varför? Bra fråga.
En uppsjö av situationer där man bara
vet att något kommer att gå fel. Å andra sidan tillfällen där det rimligtvis inte borde kunna gå
så snett som det sedan visar sig göra. Och, vilket väl alltid varit filmens främsta kommersiella säljargument, eldig passion med hög hudexponeringsfaktor. ”Betty Blue” är också ganska lång, närmast episk i den längre versionen jag nu själv sett. Närmare tre timmar, att jämföra med den kortare klippningen på cirka två. Exakt vad skillnaderna mellan dem är och vad som inte fanns med i standardutförandet har jag inte hunnit utforska närmare. Mer än att regissör Beineix uppges vara betydligt mer förtjust i tretimmarsvarianten, enligt förekommande citat i ärendet.
Utifrån mina förhandsförväntningar och den omfattande mytbildningen är filmen ofta förvånande rolig. Samtidigt som det i första hand är en berättelse om kärlek som vill övervinna allt, oavsett om det kommer att fungera i världen som den verkligen är. Ömsom brutalt intensiv och bitterljuvt intim. Ryktet om dess speciella dragningskraft var inte helt överdrivet.
© Johan Lindahl2018-09-22