The Black Panther (2018)
Lejonkungen möter samtidskommentar i MCU
Tack vare en stor fyndighet av supermetallen vibranium (ni vet, den som Captain Americas sköld är gjord av) har folket i det ensliga Wakanda någonstans i Afrika en teknologisk edge som ingen känner till. De låtsas vara ett fattigt land och håller sig utanför världens stridigheter men har till skillnad från amazonerna i ”Wonder Woman” örnkoll på omvärlden. Deras kung kallas den Svarta pantern och i ”Captain America: Civil War” såg vi kronprinsen T'Challa under dramatiska former ställas i centrum. Han är en skicklig krigare med extrahjälp från en superdräkt och ska nu alltså bli kung.
Livet i Wakanda är en skön kombination av natursköna vyer, välfungerande infrastruktur och högteknologi. Krigarna är stolta och skickliga, inte minst kvinnorna. Vid kröningen av en ny härskare står det andra fritt att utmana om titeln, i alla fall om utmanaren är en adlig representant från någon av de fem stammarna. Vilken tjomme som helst kan inte göra anspråk på makten. En både progressiv och konservativ stat, sålunda.
”Black Panther” utvecklar sig till en ambitiös film med en egen twist på klassiska inslag, kraftfullt och ganska allvarligt berättad. Det är rejäla actionscener, bland annat i Sydkorea, men ett mer behärskat tempo och färre skämt än i ett typiskt Marvel-spektakel. Historien får ta sin tid, även om den givetvis leder fram till en snygg jättebatalj, via mindre duster. Svartas situation, från slaveri till vår tid, löper som en uttalad tråd genom filmen. Att Wakanda framgångsrikt har dolt sin teknologi och sin möjlighet till både världsmakt och världshjälp är ett annat tema som ifrågasätts ur olika vinklar. Vad är deras ansvar gentemot omvärlden och var går gränsen för hur mycket det är värt att skydda det egna landet när man har makten att förändra?
Chadwick Boseman, som efter ett antal tv-gig och en huvudroll som James Brown nu fått rejäl fart på karriären, är en protagonist med pondus. Michael B. Jordan, liksom regissören kändast för ”Creed - The Legacy of Rocky”, lyckas se rätt harmlös ut i början innan hans karaktär med kaxig våldsamhet avslöjar sig som ”Killmonger”, en antagonist med lika begriplig motivation som löjligt namn. Danai Gurira (Michonne i ”Walking Dead”) är föga förvånande ordentligt tuff som general. Stjärnor som Angela Bassett och Forest Whitaker har smärre men relevanta roller. Martin Freeman är snudd på cool som CIA-agent och en av de få vita skådisarna (ja, i den här filmen är det rimligt och relevant att påpeka sånt). En annan är Andy Serkis som munter men obehaglig skurk.
Jag ser ingen anledning att avvika från den allmänna kritikertesen att ”Black Panther” tillför något eget och lyckas med vad den tar sig an. Det är en solid film, som med sina tydliga politiska inslag oundvikligen också blir en slags vattendelare av skäl som inte bara har med kvalitet att göra. Har den överhajpats lite av kritikerna? Ja, det kan jag nog hålla med om. Den är något trubbigare och mindre kreativ än 97% på Tomatometern ger sken av. Men den underhåller och ... håller.
Något så odramatiskt som tre russin blir det från mig till det senaste tillskottet i en franchise som väldigt snart får tillskott igen. Och givetvis är den svarta pantern med i ”Avengers: Infinity War”.
© Anders Lindahl
2018-04-12
Originaltitel: The Black Panther
USA, 2018
Regi: Ryan Coogler
Med: Chadwick Boseman, Michael B. Jordan, Andy Serkis, Lupita Nyong'o, Forrest Whitaker, Danai Gurira
Genre: Action, Fantasy
Svensk biopremiär: 2018-02-14
Hemmabio: 2018-06-29
Teman: Marvel Cinematic Universe
Relaterat ur russinbloggen
2018-06-25: Wakanda forever: en titt på BD-utgåvan av "Black Panther"
Ingår i följande teman
