Game Over, Man! (2018)
Möjligen idealiskt för någon annan än mig
Ibland. Alltså, ibland. Jag menar, redan under de första minuterna. Då vet du. Du ser var ribban ligger och att om du fortsätter följa filmen ifråga så får du vad du förtjänar. Vare sig det nu skulle kunna ha något som helst positivt inflytande på ditt liv, eller kan karaktäriseras som ett rent skyldigt nöje,
eller helt enkelt bör stuvas in under ’självspäkning’.
Det här är en sådan film. Du vet att du inte borde. Det här är inte bra för dig. Ribban ligger verkligen lågt i flera avseenden. De popkulturella referenserna studsar visserligen omkring som gummibollar i rummet men är de tillräckliga rationaliseringar för att rättfärdiggöra fortsatt strömmande (som det handlar om i det här fallet)? Sjuk humor är jag bevisligen inte fullständigt främmande för, men som det brukar heta, linjen är tunn. Mycket tunn. När lägger man sig på rätt sida och när blir det bara påfrestande?
”Die Hard” möter ”Baksmällan” möter en typ av humor och berättarteknik som ogenerat riktar sig till TV-spelsgenerationen. Just det. Bara den meningen avslöjade en del av min tilltagande ålderstigning. Ursäkta den högst inexakta, töntstämplade terminologin. Sammantaget serveras en hysteriskt kantstött kavalkad av ’hit and miss’. Mest miss. Skyldiga nöjen är också nöjen, men mycket av det som helt enkelt ska vara roligt här fungerar förmodligen främst för folk som är något yngre än jag själv. Där. Sagt som någon sorts konsumentupplysning. Själv är jag, för att uttrycka det lite lagom vagt, Generation X-are. Och möjligen överdrivet medveten om det.
Tre mindre fokuserade städare på ett lyxhotell. Invasion av terrorister eller någon form av seriösa brottslingar som tar gisslan - och några liv på en gång, bara för att visa var skåpet ska stå. Och just det, det är en komedi. Även om de flesta dialoger som ska etablera detta faktum tillåts pågå några minuter för länge. Alla skämt, eller åtminstone alldeles för många av dem, vevas om och om igen. En osalig blandning av reaktioner infinner sig. Småleenden, misstrogna kluckanden (där framförallt misstron kan strykas under) och ihållande irritation men kanske mest av allt en tilltagande likgiltighet. Skyldiga nöjen är också nöjen, men är det här tillräckligt nöjsamt, eller bara en desperat jakt på att gå längre och längre och längre och längre? Vänlig men bestämd förmaning till alla som eventuellt har småbarn hemma: det här är
inte riktat till de andra minsta. I alla fall inte så länge de flesta någotsånär ansvarsfulla föräldrar får bestämma.
Ärligt talat. Fråga inte mig på vilken skala det här ska graderas. Om det finns en skala där det överhuvudtaget passar in. Däremot är jag paradoxalt övertygad om att det finns en publik för ”Game Over, Man!” och att upplägget säkert motsvarar många aspirerande digitalspelskonstruktörers och e-sportares våtaste drömmar. Men om det nu inte framgått förut, knappast mina egna.
© Johan Lindahl2018-04-02