Billions - säsong 2 (2017)
Fortsatt energiskt om ekonomi och psykologi
Avsnitt elva. Jag säger bara det. Utan att säga mer. Där kommer i alla fall den dramatiska kulmen på den andra säsongens händelseutveckling i denna studie av finansvärlden som framförallt fortsätter vara en studie i tvekamp mellan två alfahannar. Ett uttryck jag misstänker att jag använt redan i recensionen av den första säsongen. Det studsar bara spontant upp ur skrymslena.
Det brukar väl sägas att ekonomi handlar väldigt mycket om psykologi. Och om inte ”Billions” bekräftar den bilden så vet jag inte vilken serie som gör detta tydligare. En finansklippare och en federal åklagare. Båda har verkligen nog med problem att lösa och mål att uppnå, men någonstans längs vägen har båda deras respektive högsta mål blivit att förinta den andre. Enligt de spelregler som existerar - eller kanske inte riktigt.
Att det handlar om två män i tvekamp hindrar inte att de har en del ganska betydelsefulla kvinnor omkring sig också. Åklagaren Chuck Rhoades (Paul Giamatti) separerar från sin fru Wendy (Maggie Siff) som ju arbetar som något slags motivationsterapeut hos just hans nemesis, aktieklipparen Bobby Axelrod (Damian Lewis). Men har de gett upp om äktenskapet? Kanske inte helt. Han är inte den ende vars relationer till familjen kompliceras. Det är lätt att försumma sådana saker när man är så målinriktad som även Axelrod själv är. En intressant karaktär som introduceras i den här säsongen är också den analytiskt sinnade Taylor Mason (Asia Kate Dillon) som föredrar att inte könsdefinieras och får allt mer förtroende på firman Axe Capital. Axelrod ser någonting speciellt här, något som inte många andra har. Samtidigt skuffas en del andra rollfigurer mer ut i marginalen på gott och ont. Malin Åkermans roll som fru Axelrod är något mer begränsad den här gången, särskilt i säsongens inledning. Även Condola Rashad som åklagarassistent Kate Sacker och överhuvudtaget en del av kollegorna på Rhoades kontor syns lite mindre när andra personligheter tar mer plats.
Men seriens karaktär i stort fortsätter på den inslagna vägen och framgångsrikt så. Det står aldrig still. Och man bryr sig fortfarande inte om att förklara allting så att vi vanliga dödliga kan förstå precis vad som händer. Hälften av alla transaktioner som genomförs och affärsbeslut som fattas, liksom juridiska termer och snirkliga formuleringar som avverkas är kort sagt svårbegripliga, men du behöver inte förstå precis allt för att inse det verkligt viktiga. Att insatserna är höga. Och att en del människor får en kick av att satsa allt de har bara för att känna sig levande. Det gör att showen i sig fortsätter kännas väldigt levande. En inblick vars fulla trovärdighet jag naturligtvis inte kan svara för, men den upplevs i alla fall som en fullt acceptabel och verklighetstrogen bild av en värld vars portar de flesta av oss aldrig kommer att träda in i. Vare sig vi verkligen skulle vilja göra det eller inte.
© Johan Lindahl2017-09-10