Headshot (2016)
Väldigt våldsamt
Iko Uwais är efter "The Raid"-filmerna det stora namnet i indonesisk martial arts-film. I denna Netflix-exklusiva fajtingextravaganza gör han ungefär samma sak, men istället för Gareth Evans står duon Kimo Stamboel och Timo Tjahjanto (tydligen kända som 'The Mo Brothers') för regin. Det är ungefär samma blandning av stilsäkert berättande och hiskligt, skickligt ultravåld. Dock med mer skjutvapen och mindre ... någonting. Det någonting som gjorde att jag älskade Raid-filmerna i all deras übervåldsamhet men upplever det här som 'lite för våldsamt'.
Hårdingen som tappat minnet är ett klassiskt tema. En man vaknar på sjukhus, omhändertagen av en ung, kvinnlig och godhjärtad läkare som snabbt blir hans vän. Han vill kallas Ishmael, inspirerad av Moby Dick. Kärlek verkar spira mellan de tu. Snart utbryter dock kaos. En ond man kallad Lee har nämligen fritagits ur fängelset dagen före avrättningen i prologen och det finns en koppling mellan dessa båda.
Iko spelar rollen konstant plågad och vilsen. Abdi, som vissa kallar honom, vet först inte om han är god eller ond. Han vet bara att någon jagar honom och att han är kapabel att försvara sig. Hejdukar anfaller ständigt och civila eller lagens väktare som hamnar i vägen offras utan pardon. När doktorn och en flicka som gjorts moderlös av skurkarnas framfart blir bortförda och Abdi blir arresterad får han veta mer. Tydligen tillhör han den förfärlige Lees skara av våldsamt uppfostrade kidnappade barn. Men varför är då hans gamla gäng ute efter honom?
Svaret är inte snillrikt. Det här är inte en snillrik film. Det är en provkarta över närstridstekniker. Stuntsen är verkligen något i hästväg, vare sig det är utdragna en-mot-en-bataljer eller om hela horder ska bekämpas. Striderna är råa och övertygande och, tja, 'imponerande'. Det är liksom det filmen handlar om: att kämpa, döda och överleva. Och kanske rädda en oskyldig.
Faktiskt är den alltså 'för våldsam'. Det vore roligt att se det här stuntgänget och filmskaparna försöka behålla energin men tona ner slabbet och grymheten något. De kan sina grejer, inklusive foto och stämning, men snävar av tittarskaran onödigt mycket med sina hejdlösa massakrer. Tänker jag.
En annan, lite smärre invändning är väl mot bruket att fälla en del repliker på bruten engelska, mellan personer som båda har indonesiska som modersmål. Visst, det känns lite Hongkong, men det känns också lite konstigt.
Jag ger en trea till detta, eftersom det är konsekvent och skickligt gjort, men det blir för enahanda och bekant för att förtjäna större hyllningar än så.
© Anders Lindahl2017-08-18