Child 44 (2015)
Splittrat men sevärt om seriemord och sprucken samhällsutopi
- I paradiset finns inga mord.
Och den nya sköna Sovjetstaten ska ju vara ett paradis. Men det ser inte direkt ut som ett. Verklighetsbeskrivningen i ”Child 44” är snarare ett samhälle statt i allmän gråblaskig misär och dessutom genomsyrat av en utbredd paranoia, framförallt på grund av permanent pågående utrensningsaktioner inom statsapparaten och till synes i hela samhällskroppen. De flesta har ungefär precis vad de behöver och inte mer, medan en priviligierad klass lever lite flottare. Sådana som får sitt levebröd från viktiga poster inom, säg, säkerhetspolisen. Överste (eller vilken titel han nu exakt innehar) Leo Demidov tillhör den skaran, innehavare av en symboliskt viktig soldatbakgrund, närvarande vid Röda arméns erövring av Berlin i slutfasen av den europeiska fasen av andra världskriget - eller det Stora Fosterländska Kriget, som det rubricerats av ryssarna sedan dess.
En internationell ensemble som språkar engelska med varierande grad av
faux-rysk brytning i över två timmar kan utgöra en destabiliserande faktor i ett sådant här projekt, som lever på att kunna tas på allvar. Det är knappast första gången i filmhistorien vi ser och hör och upplever det fenomenet, och säkert inte den sista. Så låt oss få det ur vägen. Det stör en smula. Men spräcker det hela illusionen och förstör det som man vill uppnå? Njae, historien i sig är trots allt ganska stark och engagerande, trots att även längden kan diskuteras. Men här finns mycket som vill sägas, något allmängiltigt om social ingenjörskonst, ideologier som måste skyddas och sanningar som måste sopas undan för att inte hela systemet ska svaja.
Daniel Espinosa följer alltså upp sin internationella regidebut ”Safe House” med ett allt annat än lättrott och lättsmält projekt. Och tar med sig några tongivande svenska skådespelare i mer betydande roller. Men det är framförallt kameleonten Tom Hardy som får förtroendet att bära filmen och gör det bästa möjliga av situationen och förutsättningarna. Som huvudpersonen Demidov gör han en resa från besvärlig barndom till hastig berömmelse till en karriär i statens tjänst, degradering och en kamp för rättvisan med till synes hela statsapparaten emot sig. I ett land uppenbart skräckslaget för spioneri tillhör det vardagen för sådana som han att snoka rätt på förrädare och femtekolonnare varhelst de visar sig. Även om det råkar vara hans egen hustru som står i skottgluggen. Av lojalitet, ärbarhet, egoism eller äkta kärlek - vi vet aldrig säkert vilken den djupaste motivationen är - vägrar han sälja ut sin livspartner, även om det skulle göra livet så mycket enklare för honom själv. Deras relation är komplicerad, av orsaker som klarnar efterhand. Hejdå Moskva, förhållandevis lyxig lägenhet och de höga posterna. Välkommen till en tröstlös industriell avkrok, ett murket kyffe till bostad och nya kolleger som inte litar på honom ett endaste uns. Inte förrän han kan övertyga dem om att det ligger något misstänkt i ett antal upphittade lik av unga pojkar, spridda från huvudstaden under en sträcka fram till just hans nya hemort.
Lejonparten av ”Child 44” utspelas under 1950-talet när Stalins porträtt hänger på alla kontor av vikt. Men premissen kan föra tankarna till fallet Andrej Tjikatilo, vilket mycket riktigt sägs ha gett inspiration åt författaren Tom Rob Smith vars roman med samma namn ligger till grund för filmen. Jag har minnesbilder av rapporter från den rättegång som hölls mot den man som då uppnått epitetet ’monster’ innan han avrättades 1994. Då, inser jag nu vid en faktakoll, dömdes läraren Tjikatilo för 52 sadistiskt färgade mord, av vilka de flesta offer var kvinnor eller unga flickor. Då hade han dessutom hunnit bli gripen men sedan släppt ett tiotal år tidigare. Till slut var det ett team av mycket envisa utredare inklusive en psykologisk profilerare som lyckades hitta rätt person. Det brukar ibland hävdas att Tjikatilo kunde begå sina bestialiska brott under så många år just för att myndigheterna inte kunde acceptera att det sovjetiska systemet skulle kunna producera samma typer av brutala brottslingar som det dekadenta västerlandet. Sant eller inte, en sådan begränsning av synfältet skiner igenom även i filmen. Den uppvaknande statlige tjänaren börjar se saker i ett nytt ljus och riskerar liv och lem för att sätta fast en individ som inte borde finnas, enligt logikens lagar i den värld där han vistas. Vår antihjältes främsta motstånd personifieras också för filmmässighetens skull av en nemesis, en utpräglat psykotisk kollega och tidigare krigskamrat (inte så kamratlig i praktiken, men dock) som definierar motsatsen till allt vad moraliskt ryggrad heter, men i stället symboliserar opportunismen och den ohejdade karriärismen.
En typ av berättelse värd att berättas, kan man tycka. Ett budskap värt att begrunda. Raffel värt respekt. Med vissa brister som dämpar dess genomslagskraft men inte helt rycker undan mattan för regissörens vision. Splittrat men sevärt om ett samhälle där utopin och verkligheten inte ser varandra i ögonen. Har vi hört det förut?
© Johan Lindahl2016-12-23