Kama Sutra - Kärlekens bok (1996)
Sedelärande stilstudie och startbana för skådespelare vi sett senare
Det var en gång ett kungadöme. Exakt när i historien är kanske av mindre vikt. Jag är i alla fall inte riktigt klar över det. Den hedonistiske härskaren intresserade sig mer för gladlynta dekadenta förlustelser än att få så mycket beslutat och genomfört. I hans rike växte två flickor upp, en av högre börd än den andra. Den börden gjorde henne till en lämplig hustru åt en härskare, men innan äktenskapet fullbordats hann han med att förföra den andra flickan, adoptivsystern av enklare ursprung. Så grundlades en avundsjuka och en hel del synbara orsaker till kommande intriger.
Ja, visserligen finns en bakgrund i den mytologiska berättelsen ”Kama sutra”, som ska vara något slags instruktionsbok i kärlek och som sådan har uppnått viss ryktbarhet. En del slika lärdomar förmedlas väl i filmen genom kurtisaner som specialiserat sig på förförelsens ädla konst. Men här finns också mycket plats för de klassiska ingredienserna svartsjuka, hämnd och bitterhet. Det är en medvetet erotiskt laddad film med inbyggda filosofier som att till exempel heder och skam är två sidor av samma mynt. Familjens heder och uppbyggda hierarkier är viktiga element att ta hänsyn till, men samtidigt har kurtisaner och de som säljer sexuella tjänster en annan sorts makt som inte kan räknas bort.
Tara är den som gifts bort med kungen men inte blir så mycket lyckligare av det. Medan Maya, hon som förför eller förförs av kungen på dennes bröllopsnatt blir utkastad av sin familj men finner något liknande kärlek på annat håll hos konstnären Kumar. I hela sitt unga liv har Maya fått ta över Taras avlagda bylten och andra ägodelar, men i ett obetänkt ögonblick bekänner hon för adoptivsystern att det nu är omvända roller, att Tara får ta över något annat från
henne. Komplikationerna fortsätter dock när den omhuldade skulptören korsar kungens vägar och ännu ett triangeldrama uppstår.
Visst kan vi kalla det här en såpopera, vilket påfallande många berättelser och myter genom tiderna trots allt någonstans är. Ett melodrama är det definitivt, med mycken färg och form, en behaglig groove och lagom andäktig mytisk atmosfär. Berättandet är inte lika originellt och kan tyckas tempofattigt i perioder, men de välanvända ingredienserna används till något ganska gripande till slut. Teatraliskt, kanske lite för överspelat eller överilat för somliga smaker. Men det känns som ett i stort sett ganska inspirerat försök att göra någonting av en mytologi som vi kanske tror att vi känner igen men inte alltid gör.
Regissören Mira Nair var när det här gjordes redan ett relativt etablerat namn och har fortsatt på den vägen med filmer som ”Monsunbröllop” och ”Den ovillige fundamentalisten”. Naveen Andrews var väl i lindan av sin karriär som senare tog honom till ”Den engelske patienten”, en stadig roll i ”Lost” och mycket mer. Här introduceras framförallt Indira Varma som sedan gjort ett flertal filmroller men numera kanske är mest igenkänd från seriesammanhang som ”Rome”, ”Luther” och ”Game of Thrones”. Redan här är hon rätt magnifikt karismatisk och i praktiken navet som allt annat kretsar kring.
”Kama sutra” är som sagt en film som sprakar av färger och musikaliskt slår an spännande toner. Den kanske följer en indisk berättartradition och spelar på de styrkor som ofta finns där, även om landet i dag möjligen är mest känt i populärkulturella sammanhang för sin massproduktion av musikaler. Men regissör Nair har flera gånger lekt med olika genrer, skapat sina egna pastischer och försökt kombinera influenser från olika kontinenter och kulturer. Det här är ingen av hennes absolut starkaste filmer som helhet, men sevärt för dem som vill studera hennes karriärbana och alltså även några av skådespelarnas.
© Johan Lindahl2016-11-18