After.Life (2009)
Död eller odöd? Du bestämmer - eller?
- Är du lycklig?
- Jag är lycklig.
Verkar inte riktigt övertygande det där. Ett ungt par i en relation som tycks anfrätas av alienation. Distans. Kyla. I alla fall från hennes sida. Likgiltigheten manifesteras tidigt i en oengagerad förening av den art som ibland kallas kärleksakt. Sådana akter som gärna får driva hem budskapet om att något saknas i en relation i filmsammanhang.
Då har vi också stiftat bekantskap med döden. Och hans tjänare, begravningsentreprenören Eliot Deacon. Där mindre lyckliga lärarinnan Anna Taylor hamnar efter en bilkrasch. Men det råder delade meningar om hon verkligen borde vara där.
- Jag är inte död.
- Det säger ni alla. Kanske du borde vila nu.
Just det. Nu vet vi hur det egentligen går till bakom kulisserna hos begravningsbyråerna. Eller?
En chockad pojkvän och en bitter moder hanterar förlusten på olika sätt. Och den döda (eller inte) Anna hanterar inte sin situation så smidigt heller. Hon kan helt enkelt inte acceptera att hon verkligen skulle vara definitivt avliden. Trillad av pinnen. Gången till de sälla jaktmarkerna. Särskilt inte som hon fortfarande kan kommunicera med den distingerade medelålders man som förbereder henne för jordfästning.
I en sidointrig ser vi en av Annas elever på skolan ha lite halvkufiska hemförhållanden. Men vad har dessa med Anna själv att göra - om något? En återkommande fråga överhuvudtaget - och möjligen filmens huvudsakliga drivkraft - är vems perspektiv som egentligen skildras. Vad är det som händer, rent objektivt? Som psykologisk thriller balanserar den (som så många andra genrekolleger) på en skör tråd. Hur mycket och länge kan den leka med vår uppfattning om vad som är verkligt inom filmens ramar? Hur många falska ledtrådar kan planteras ut och är allting glasklart efteråt?
”After.Life” håller om inte annat intresset uppe för att kunna leverera svar på de frågorna. I den mån filmen vill besvara dem. Och för att det finns en infernalisk charm i att följa tvekampen mellan Liam Neesons antingen otäckt klarsynte eller extremt manipulative begravningsbyråföreståndare, och Christina Riccis plågade lärarinna, osäker både på vilken sida om dödens gränsland hon befinner sig - liksom om hon verkligen vill hänga fast vid livet eller inte om hon händelsevis skulle ha något att säga till om.
© Johan Lindahl
2016-08-06
DVD / Blu-ray
Den här brittiska utgåvan (det finns ingen svensk, vad jag känner till) innehåller en intervju med regissör Agnieszka Wojtowicz-Vosloo som avslöjar en del av sina inspirationskällor, bland annat sin förtjusning i ’arketypiska berättelser’ och att utforska våra grundläggande rädslor och känslor.- Och det finns ingenting mer grundläggande än fruktan för döden…
Hon refererar en del till buddhistisk filosofi, frågor som vad det innebär att uppleva sin egen död och om det finns ett övergångsstadium mellan världarna.
- Jag vill få människor att tänka på sin egen dödlighet - och sina liv, menar Wojtowicz-Vosloo.
Dessutom lättar hon på förlåten till en del av de kvardröjande frågor som filmen själv lämnar efter sig. Se SPOILER-spalten om du verkligen vill veta svaret på den viktigaste…
Originaltitel: After.Life
USA, 2009
Regi: Agnieszka Wojtowicz-Vosloo
Med: Christina Ricci, Liam Neeson, Justin Long, Chandler Canterbury, Celia Weston, Luz Alexandra Ramos, Josh Charles, Rosemary Murphy, Malachy McCourt, Shuler Hensley, Alice Drummond
Genre: Drama, Mystery, Skräck
