The Grandmaster (2013)
Kampsportslegendporträtt, art house style
I kortaste korthet: Ip Man är en av flera kampsportsförgrundsfigurer från Kinas tidiga 1900-tal. Det finns fler filmer om honom. Här är Wong Kar-wais.
"Vilken är din stil?" frågar Ip Man rakt in i kameran i en av många hyfsat oväntade scener. Och man kan ställa samma fråga till Wong, festivalfavoriten som egentligen inte gör sådana här filmer. Och kanske inte borde, småler eventuellt vän av vanlig fajtingfilm. Bevisade han inte för sig själv i "Ashes of Time" att han egentligen inte är intresserad av att göra den sortens spektakel som många av oss ömt förknippar med asiatisk film?
Men egensinnigheten hos denna hyllade Hongkong-regissör är kanske den främsta ursäkten att återbesöka en karaktär som Donnie Yen för inte så många år sedan gestaltade i ett par solida filmer. Han antingen fyller i luckorna eller fokuserar på fel grejer, beroende på humör och preferenser. Det är nästan ingenting som känns igen från "Ip Man", och ändå behandlar den i alla fall delvis samma era, den japanska ockupationen av Kina. Huvudpersonen har förstås också ungefär samma framtoning: ödmjuk, respektfull, men cool.
Vid sidan av Ip Mans (Tony Leung) fragmentariskt berättade egna historia (med berättarröst och allt) är det löpande temat det om en gammal mästare (titelns grandmaster) från norra Kina som har sammansmält två kung fu-skolor och vill lämna kunskapen i arv till sin dotter (Ziyi Zhang) och en skicklig men ovärdig lärling med ont sinne. Klassiskt. Men om du tror dig veta hur filmen sedan fortlöper har du inte läst det tredje stycket i den här recensionen.
Visst slåss det här. Visst finns det utdragna och ibland smått magnifika scener bestående av spark, snurr och slag. Men den dramaturgiska modell som presenterar allt svårare opponenter, låter oss välja sida och bevittna tillfredsställande kraftmätningar får mestadels maka på sig till förmån för en kronologiskt hoppande film som snarare bjuder på fascinerande räckor än en hel historia.
Att både Ziyi Zhang och Tony Leung kan se ut att kunna slåss, särskilt med lite expertmässig klippning, är inga nyheter men de är lika mycket här för att de är karismatiska och enormt skickliga skådespelare som kan uttrycka en massa saker med en liten blick eller nick. Om man inte övertolkar, lurad av det mästerliga fotot och den fina musiken. Vemodigt är det lika ofta som det är häftigt. I vissa stunder känns det självklart att det här är en snöplig tragedi med inslag av "Återstoden av dagen" snarare än en chop socky. Okej. Visst.
Men det är också hoppigt. Viktiga saker förklaras ibland aldrig, ibland vid 'fel' tillfälle. Vad är poängen med den karaktär som jag trodde spelades av Andy Lau (seriöst, är det inte han? Hittar inget om det ...), utöver filmens allra hårdaste massfajt, som faktiskt inte har någonting med handlingen att göra? Varför bygger Wong mot en massa nyckelscener som vi aldrig får se? Skulle filmen ha varit fyra timmar lång egentligen? Är det den gamla "producenten tvingade mig att klippa ner filmen"-ursäkten vi ska hala fram till Wongs försvar?Jag vet inte! Jag blir inte klok på om detta är avsiktligt avigt eller resterna av ett potentiellt mästerverk som inte blev som det var tänkt.
Det lilla jag läst om verklighetens Ip Man, som bland annat styrde in en ung Bruce Lee på Wing chun-banan, låter mig inte avgöra om Donnie Yen-filmerna är sannare än Tony Leung-diton, men jag ska vara ärlig och säga att jag föredrar de förstnämnda. De är stiliga, välgjorda, förvisso karikatyriska i sin skildring av bland annat västerlänningar men också medryckande och spännande. Wong Kar-wais film känns i jämförelse ... inte klar. Istället för konstnärligt kompromisslös känns den ibland just som en kompromiss.
Tre konfunderade men ofta imponerade russin.
© Anders Lindahl2015-01-20