Guardians of the Galaxy (2014)
Underhållande, men lever inte riktigt upp till hajpen
Första intrycket: det verkar allvarligare än den härliga trailern gav sken av, där Björn Skifs gamla "Hooked on a Feeling" användes på ett rent inspirerat vis. Inledningen är, hör och häpna, sorglig och utspelar sig på jorden. På 80-talet. Svårt att förlika detta med omslagets fantasivarelser i en uppenbart äventyrsrymdig miljö. Men snart faller bitarna på plats, när en sorgtyngd liten pojke springer ut i natten från sjukhuset med mammas sista present i väskan och plötsligt blir bortförd av utomjordiska varelser.
Många år senare är han en lycksökare i rymden som vi möter när han, diggandes till sitt kassettband med 80-talshits, hittar en märklig boll på en öde planet. Denna boll ska visa sig sådär ofantligt viktigt som bollar bara kan vara i den här sortens filmer – eller deras lite mer seriösa filmkusiner. Ödet för honom samman med en märklig skara figurer som på irrande och actionfyllda vägar tvingas inse att de måste ta lite ansvar för universum. En grön slåsstjej, en talande tvättbjörn, en trädvarelse som endast kommunicerar genom att säga vad han heter (Chewbaccas dialoger med Han Solo känns som en solklar förebild) och en hämndlysten humanoid. Den gröna tjejen spelas för övrigt av Zoe Zaldana, som tillbringar en stor del av sin arbetstid i rymden ("Star Trek", "Avatar") medan Groots spartanska repliker, något överraskande, levereras av en annan rymdvan skådis: Vin Diesel.
För egen del är huvudpersonen Peter Quill (i Chris Pratts skepnad) en klassisk blandning av loser och cooling. Han vill vara en beryktad skurk men är lite för okänd och snäll för någotdera. Han vill kallas Star-Lord men smeknamnet verkar inte ha nått det allmänna medvetandet.
Det är ofta småkul och ibland riktigt kul. Mycket action, ibland spännande sådan. Men det är också ofta ganska rörigt och stökigt och man hittar inte alltid den där perfekta tonen där både humor och allvar känns naturligt hemmastadda. Det finns en serietidning i grunden och stundtals känns det som om man förväntas ha läst den, för presentationen av viktiga karaktärer – inte minst antagonisterna – är allt annat än djuplodande. Vet de vad för slags film de tänkt göra? Det är som om Marvels filmkommitté velat få in lite humor också i sin repertoar och någon har glömt att säga dem att de redan har lyckats med detta, i typ alla Marvel Cinematic Universe-filmerna. Där funkar det fantastiskt när det funkar som bäst.
Så "Guardians of the Galaxy" är i viss mån en film som sparkar in öppna Marvel-dörrar. Men den gör det på ett underhållande sätt. Kanske är den rentav filmen som just du söker. Enligt IMDB är detta i skrivande stund världens 127:e bästa film (vitsigt nog mitt emellan "Jakten" och "Good Will Hunting").
Den har förvisso ett mått av anarkistiskt mod också, som när tvättbjörnen sarkastiskt avfärdar en av de andras tragiska upplevelser. I bakgrunden ser man "trädets" chockade reaktion och kan riktigt höra honom tänka "no, he didn't!" Groots harmlöst stolta min när han förevisat en oväntad kampteknik är en annan ljuspunkt.
Jo, den har allt sina poänger. Och sista tredjedelen, ungefärligen räknat, gör ganska mycket för att få mig att förstå den där höga listplaceringen. De väntade elementen finns här, men också några ganska unika påhitt. Och de hjältar som presenterats så hastigt hinner till slut göra avtryck och intryck.
Om du vill se en samling laglösa individualister med hjärtat på någorlunda rätta stället göra något gott för universum så är det självklara svaret fortfarande "Firefly"/"Serenity", men när eftertexterna utlovar att galaxens väktare kommer tillbaka känns det onekligen som ett ganska trevligt hot.
© Anders Lindahl2014-12-08
Tack till Disney för recensionsexemplar