The Monuments Men (2014)
Kultiverat krigsmys
Nazisternas ihopsamlande av konstskatter från de ockuperade länderna och en handfull människors uppletande av dem mitt under brinnande krig är intressant stoff. Du kanske har hört talas om det. Något om gruvor, kanske. Samlingen av arkitekter och konstvetare som ska hitta de stulna verken kallas i kortform för the Monuments Men. Ett par av dem kommer få sätta livet till. Mot slutet pågår en slags kapplöpning mot ryssarna som har sin egen konstletarstyrka. En historia värd att berätta.
George Clooneys skildring av det hela är gammalmodigt mysig men inte direkt superfängslande. Det känns rent ut sagt som en lättviktigare av de gamla filmer som TCM har visat tusentals gånger; en kändistät och lättfattlig men sällan briljant skildring av ett lite udda hörn av kriget. Krigets verkliga helvete undviks nästan helt så att filmens tema inte ska kännas futtigt i jämförelse. Matt Damon kommunicerar och småflörtar med en franskbrytande Cate Blanchett, som vid ett par tillfällen med ytterst små medel ger filmen det liv den oftast saknar. Jean Dujardin från "The Artist" smilar och ser ut som Gene Kelly. John Goodman och Bill Murray står för det gubbiga men i sammanhanget relativt handlingskraftiga. Bob Balaban är som vanligt lite hånad. George Clooney själv gör inga större ansträngningar att vara någon annan än George Clooney.
De är alla för coola för stora känsloyttringar. Vi får inte veta något om deras bakgrund eller vad de tänker om det som händer vid ett givet tillfälle, och att man som tittare inte reagerar nämnvärt på det är eventuellt filmens största bragd. Den lufsar på, trygg och stabil och man tänker att det ska väl vara så.
Det finns onekligen en charm i att se alldeles galet kända konstverk på oväntade platser, där de mycket väl hade kunnat glömmas kvar om det inte vore för monumentmännen. Rothschild-samlingen utspridd i det minst lika anslående Neuschwanstein-slottet är definitivt bildvänligt stoff. Tiden och temat räcker långt för mig, likaså ensemblen. Men det här höjer sig aldrig över det förväntade. Det är episodiskt, ibland småspännande, ofta smålustigt, utan någon dramatisk kurva värd namnet och mer eller mindre befriat från scener som verkligen får en att haja till och uppslukas. Det är kompetent, mysigt och värt att berätta om men det hade kunnat göras med mer gnista.
Temat om att rädda 'döda ting' mitt under ett krig där miljontals får sätta livet till är fascinerande, men avhandlas raskt snarare än utforskas – och det borde rimligen vara det allra viktigaste temat. Någon militär med mannarnas överlevnad som högsta prio får förklara varför konstletarna har fel fokus, Clooney får tillfälle att kontra i form av korta tal till gubbarna, men det blir väldigt enkelt alltihop. Förnuftigt och engagerat snarare än glödande passionerat. För det mesta. När en ensam konstgubbe får tillfälle att sona vad han ser som ett bortkastat liv i försvaret av en av världens mest kända skulpturer anas den film som "The Monuments Men" oftast inte är – det vill säga en film som på ett nästan provocerande vis vågar påstå att konst är Viktigt. På Riktigt. Jag hade velat se mer av den filmen. Man får knappt ens veta vad som gör de specifika konstverken som framhålls lite extra så viktiga. Jag inser risken för föreläsningsfilm om man börjar snacka teknik och komposition, men det finns faktiskt sätt att berätta allmänbildande (detta hemska ord) saker i filmform utan att bli torrt mästrande.
Jag unnar Clooney att samla sina polare och iscensätta sådana här relativt okrävande och ouppslitande historier. Men om du undrar ifall den här filmen verkligen kommer få dig att förstå varför konst kan vara värt ett människoliv så är svaret nej. Tre ganska lättviktiga russin.
© Anders Lindahl2014-11-10