The Counselor (2013)

Inget land för Ridley Scott

Det har varit svårt att värja sig mot förhandsintrycket av det potentiellt spännande samarbetet mellan Ridley Scott och allas svartsynte författargunstling Cormac McCarthy. Särskilt om man kommer till matchen så sent som på hemmabioplan. Specifikt har det varit svårt att värja sig mot konsensusbeslutet att det inte bidde nåe bra. Jag kommer inte presentera något dramatiskt annorlunda tes här, men kan direkt meddela att det inte rör sig om någon orgie i oavbruten uselhet och att filmen rentav har sina poänger. Det ska väl också nämnas att jag inte sett den generellt dissade vanlig-versionen, utan baserar denna recension på regissörsklippningen allenast.

Advokaten (Fassbender), som envetet filmen igenom benämns 'Counselor', ska göra ett kortvarigt snabbdopp ner i den kriminella världen tillsammans med den extravagante livsnjutaren Reiner (Bardem). Det här är bara en engångsgrej, liksom, och det hela är tänkt att mynna ut i en gemensamt ägd klubb. Han har samtidigt funnit kärleken i Penelope Cruz. Hur ska det gå?

Den 'vanlige killen' som frestas eller ser sig nödgad att ta brottets väg är en inte ovanlig företeelse. Han brukar hamna på djupt vatten där han inte bottnar och hajarna kretsar kring tårna och det kommer krävas mod och uppoffring för att friköpa sig, eller rädda de som han har ansvar över.

Det här är inte en sådan film. Om man ska ha en schysst chans att uppskatta den kanske man bör börja med den vetskapen. Givetvis är filmens avighet synnerligen avsiktlig men jag tycker inte att det funkar så bra. Inte alls lika bra som i, låt oss säga rakt ut, "No Country For Old Men". Samma antidramatik, som kan kännas antingen sedelärande eller slumpmässig, men där den var lika laddad som oförutsägbar och snöplig känns ofta "The Counselor" snarare lite 'random'.

Det är en film där folk får prata på. Länge. Filosofera, berätta anekdoter eller instruera. Om viktiga saker eller om småsaker. Om brott som ska begås eller om sex. Det känns som den sortens film som gjorts helt utifrån vad filmskaparna har känt för, vilket kan få antingen spännande resultat eller, som här, synnerligen blandat resultat.

Det är en film som ibland ser ut som något av regissörens bortgångne bror Tony men saknar den smittande enkelheten hos exempelvis "Man on Fire". Den bjuder generöst på olika miljöer, stämningsfullt fångade. En av miljöerna är den ökända mexikanska staden Ciudad Juarez, som knappast får någon upprättelse som potentiell turistort här. Snarare får den representera det helvete på jorden som människan verkar ha byggt.

Det handlar om män som betraktar kvinnor med någon slags mystifierad maktlöshet ('de är så märkliga och vi kan inte förstå dem', typ) och kvinnor som på papperet nog kändes mer intressanta, eller åtminstone mer levande, än vad de är på duken. Som Reiners nya kärlek - om det är rätt ord. En kvinna han säger sig frukta, och det beror inte enbart på att hon äger ett par geparder och har tematiska tatueringar. Cameron Diaz kämpar på men är inte helt bekväm i en roll som känns skriven för Sharon Stone för kanske tio år sedan (men snarare sägs ha varit tänkt för Angelina Jolie). Livsviktig för handlingen betyder inte nödvändigtvis fascinerande. Penelope Cruz karaktär är i princip bara en klassisk funktion, men hon känns ironiskt nog mer övertygande. Och då brukar jag ändå tycka att hon är överskattad.

Första halvan känns självupptagen och lite bortskämd men det är inte konstant ointressant. Brad Pitts halvt outtalade försök att få advokaten att dra sig ur skumraskaffärerna är en dialogscen som fungerar. Faktum är att det finns en röd tråd av varning för den som, till skillnad från 'the counselor', vill lyssna. Kärlekshistorien, om än kryddad med sexprat som känns pinsamt snarare än laddat, är inte stendöd.

Sista halvan av "The Counselor" är väldigt allvarlig, förment filosofisk och ganska så omskakande. Om man slukas upp och köper det och inte bara får känslan av att de legendariska berättarna försöker mästra tittaren både om livet och om det löjliga i klassisk dramaturgi. När döden personligen anträder scenen efter att ha aviserats ett tag, så gör den det på ett typiskt McCarthy-vis, effektfullt men iskallt. Den levereras av folk som effektivt gör sitt jobb och förmodligen kommer sova gott följande natt. Om de själva får leva så länge. Det är lika beskt som hans troliga världsbild.

Det är en film som ofta överraskar genom att inte överraska. Det är grymt och egentligen odramatiskt. Det som det uttryckligen varnats för kan mycket väl hända, utan finurliga twistar. Obönhörligt stretar filmen mot sin oundvikliga slutstation, och det är tittaren själv som skapar extra dramatik genom att anta att något annat kommer hända. Bifigurerna som tittar förbi i scener av blandad intressegrad kan vara avsedda att dra uppmärksamheten från handlingens enkelhet, eller så är den enkla handlingen mest en stomme att skriva just sådana scener kring. Som Ruben Blades telefonsamtal med en skakad Fassbender. Det är minnesvärt men kräver sitt humör (och tydligen allra helst insikt i spansk poesi) för att verkligen landa rätt hos tittaren.

Med Ridley Scott räcker det inte med att alla pusselbitarna finns på plats för att det ska bli helgjutet. "Hannibal" är kanske det bästa exemplet, men här kommer ett till. Helhetsintrycket är synnerligen kluvet. Det finns mer av intresse här än i många filmer som jag skulle ge godkänt, men sett till de synbara ambitionerna kan det inte klassas som något annat än ett misslyckande.

© Anders Lindahl
2014-04-05

Originaltitel: The Counselor
USA / Storbritannien, 2013
Regi: Ridley Scott
Med: Michael Fassbender, Penelope Cruz, Cameron Diaz, Javier Bardem, Brad Pitt

Genre: Thriller
Svensk biopremiär: 2013-11-15
Hemmabio: 2014-03-26

Sök