VI (2013)
Subtilt men eskalerande psykiskt våld för en smal publik
- Jag kommer att älska ihjäl dig. Jag varnar dig...
Kärlek på jobbet. Ett rosa skimmer, mitt i en miljö med stökiga klasser. Han - med stort H - har dock en osannolik förmåga att få tyst på dem. Vad är hemligheten? Men något är ödesmättat redan från början. Just det, redan pressmaterialet utlovar ju att ”det handlar om en relation som går åt helvete”. Varen varnade!
Mitt i inledande passionerat sex anas konturerna av kontrollsjuka. Han i relationen verkar ofta likgiltig inför det Hon uppfattar som mest angeläget, exempelvis en elev hon upplever som hotfull. I stället lättar hon sitt hjärta för en väninna och kollega vars attityder och värderingar ofta går på tvärs mot sambons, vilket i sig väcker en form av svartsjuka och revirtänkande. Krister (Gustaf Skarsgård) och Ida (Anna Åström) är på väg ner i malströmmen, redan på ett tidigt stadium av samlivet i en liten lägenhet de sakta börjar inreda men aldrig tycks kunna förvandla till ett gemensamt harmoniskt hem. Att vara oense om rätt sorts schampo kan leda till verbal slagväxling. Varje detalj i dialogerna granskas av den andre. Bostadens ödsliga karaktär avspeglas i förhållandet. De ser ohälsosamt ensamma ut i världen, även om de inte skulle behöva vara det.
De vill verkligen höra ihop. De försöker. Men varje gemensam stund pendlar mellan förolämpningar och förlåtande i en fladdrande feberkurva som förefaller helt omöjlig att stabilisera. Är det en modernare form av Bergmanskt äktenskapskammarspel? En klaustrofobisk känsla infinner sig i alla fall snart och håller i sig. Allt berättas dock i utsnitt och fragment med en del iögonenfallande luckor. Medvetet otydligt och öppet för tolkningar om vad som händer däremellan.
- Vi har bara olika roller…
Är det ett sunt sätt att analysera sitt förhållande? Väninnan (Rebecca Ferguson, när detta skrivs parallellt aktuell med TV-serien ”The White Queen”) ser i alla fall skeptisk ut när Ida säger det. Tar hon och Krister fram det sämsta ur varann eller är de båda störda i olika avseenden från början? Som helhet är det tveksamt om det finns så många nya insikter att ta in från den minimalistiskt beskrivna men mördande nedåtgående spiral som skildras. Dramat är suggestivt när det är som bäst, men också svårbegripligt när det gäller hur de två egentligen resonerar och fungerar innerst inne.
Det handlar inte så mycket om fysiskt våld, men det psykiska är legio, omväxlande subtilt och väldigt påtagligt. Sällan har jag sett en film med så många ”förlåt” där man aldrig vet säkert om det är allvarligt menat eller inte. Och vad är slutsatsen; att man absolut måste ner till botten för att kunna vakna upp - eller finns det någon poäng överhuvudtaget? ”VI” har kvaliteter, men det är verkligen inte den sorts film alla spontant flockas till för att lära sig något nytt om förhållanden och hur man överlever dem. Visserligen emotionellt intensiv men samtidigt enerverande ihålig.
© Johan Lindahl2013-09-11
Tack till SF Video för recensionsexemplar