Medan vi faller (1995)

"Hittills har allt gått bra ..."

4 russin

"Hatet", heter filmen på franska. Hat mot vad eller vem? Polisen, antar jag. Eller kanske mot situationen i Paris förstäder där ingen verkar trivas och där kravaller är en del av vardagen. Den svenska titeln är dock inte så tagen ur luften som man kan tro, utan anspelar på en "rolig historia" som återkommer under filmens gång och får stå som sammanfattning av filmens eventuella budskap.

"Medan vi faller" utspelar sig under ett hektiskt dygn. Vi lotsas genom händelser, punktuerade av enkla skyltar som visar tiden på dygnet och till en början till synes osammanhängande, men som i slutet bildar ett ganska tydligt spår mot ett tragiskt mål.

Vinz, Hubert och Said är tre polare i den klassiska "vi-hänger-i-suburberna-snackar-skit-och-slåss"-traditionen. Till skillnad från snorungarna i "Kids", en film med vissa ytliga likheter, har de dock lite mer i tankarna än sex. Hubert är en duktig boxare och i filmens början är han förbannad över att träningslokalen som han länge kämpat för totalt raserats under den gångna nattens kravaller. Kravallerna föranleddes av att en ung kille blivit allvarligt misshandlad av polis. Vinz (Cassell), som är mer eller mindre dum i huvudet och ungefär lika irriterande som De Niros karaktär i "Mean Streets", hatar poliser med en nästan religiös övertygelse. Said, tja, han hänger med och vill också vara tuff.

Under tumultet sägs en polis ha förlorat sitt tjänstevapen, och det framgår snabbt att det är Vinz som plockat upp det. Förutom att stila med tycker han att det kan tjäna en praktiskt funktion. Han har nämligen bestämt sig för att om den skadade kompisen dör så ska han döda en polis, vilken som helst, för att visa att de fått nog.

Hans polare är inte dummare än att de försöker argumentera kring bristerna i hans resonemang. Här finns nämligen alla sorters förstadsbor - både vettiga och blåsta. Här finns också alla sorters poliser: schyssta och engagerade, helt normala och ett par riktigt vidriga. La Haine har nyanser, vilket är inte helt självklart i den här genren men mycket välkommet.

Den här, alldeles utmärkta filmen, är gjord av Mathieu Kassovitz, som tidigare mest gjort sig känd som skådespelare. Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är att han sedan gick vidare till att regissera "De blodröda floderna" - något av det enfaldigaste jag sett på senare år. Det finns, förutom Kassovitz och Vincent Cassel i en huvudroll, vad jag kan se bara en ytterligare likhet mellan de båda filmerna: Cassel får fajtas med skinheads. I "Floderna" är det ett krystat försök att krydda en redan idiotisk historia med lite irrelevant action, i "Medan vi faller" resulterar det i en av de absolut starkaste scenerna.

Där snyggheten hos "De blodröda floderna" är påklistrad och skrytsam på ett enkelt och genomskinligt sätt är "Medan vi faller" tekniskt imponerande, gjord i krispt svartvitt med ett härligt flyt och en smittande energi i bilder och klippning. Det finns exempelvis en backtrack-zoom-scen som Scorsese säkerligen hade känt sig nöjd med. Det bästa med bilderna är att de inte förtar den äkthet och naturlighet som är en av filmens största behållningar.

"Medan vi faller" är konstant oförutsägbar och intressant, och till synes gjord med ett verkligt engagemang. Det vete tusan om den egentligen säger någonting utöver det odiskutabla faktum att Det Finns Problem, men den säger det bra. Angelägen? Jo, det är den väl, men framförallt ett stycke välgjord, välspelad, nervig film.

© Anders Lindahl
2002-05-06

Originaltitel: La Haine
Frankrike, 1995
Regi: Mathieu Kassovitz
Med: Vincent Cassel, Hubert Koundé, Saïd Taghmaoui, Abdel Ahmed Ghili, Héloïse Rauth, Rywka Wajsbrot, Olga Abrego

Genre: Drama







     

Dela |