Fortress of War (2010)
Agitprop 2010-style
Företal: det har inte undgått mig att många rankar den här filmen ganska högt. Jag vet inte riktigt varför, och tänker inte stämma in i kören, men om du redan sett filmen, gillat den och överraskas av betyget så behöver du inte vara orolig: du är i gott sällskap.
För mången cineast är väl rysk andravärldskrigsfilm lika med tärande och förkrossande maror som "Gå och se" eller "Ivans barndom". Dagens ryska krigsrullar har dock ofta något propagandalikt över sig. Den här filmen, om fortet i Brest i nuvarande Vitryssland där några tusen ryssar höll stånd mot tyskarna i inledningen av Operation Barbarossa, är det formfulländade exemplet. Att den är lika vitrysk som rysk känns nästan irrelevant. Den enda egentliga likheten med de nyss nämnda mästerverken är att filmen är berättad, mer eller mindre, ur en ung pojkes perspektiv.
Här möter tysken heroiskt kämpande men samtidigt ack så mänskliga soldater och civila vars öde och handlingar känns ämnade att uppbåda Fosterlandskärlek av rena 40-talssnittet. Att krig är hemskt är inget man sticker under stol med, men att det föder hjältar i det fördolda är också något man förväntas ta med sig. I stora drag verkar man hålla sig rätt tajt intill sanningen, men det berättas som en myt, som en John Ford-film - men utan Fords slagkraftiga karaktärer. De avstick från sanningen som lite surfande kan uppbåda är också talande: detaljerna är konsekvent vinklade 'åt rätt håll'. Att tydligen många ryska tittare, att döma av IMDB-recensionerna, gillar den här för att den är 'relativt fri' från propagandafilmsklyschor säger alltså troligen ganska mycket om den ryska filmens nuvarande tillstånd.
Unge 'Sasha' spelar bastuba i armeorkestern och har i inledningen setts fiska vid en dimmig liten sjö med en tjej som är kär i honom. Annan spirande kärlek har också presenterats enligt konstens alla regler. De här mänskorna äro inga krigsmaskiner, vill filmen säga - med en iver som nästan gör en misstänksam. Sedan utbryter det Stora Fosterländska Kriget, som alltså i ryska ögon började sommaren 1941 och avbröt ett av världshistoriens mest osannolika samarbeteten - det mellan Hitler och Stalin. Fortet i Brest, isolerat men populerat av nobelt kämpande soldater, håller stånd så länge det kan. Styrkorna har splittrats i tre grupper, avskurna från varandra men anförda av varsin blivande medaljör, postumt eller inte.
Hantverket är skickligt utfört. De rörliga porträtten av människoansikten, där ögonen formligen lyser ur de smutsiga anletena, kunde utgöra utbildningsmaterial på vilken filmfotografskola som helst. När Stukaplanen dyker, bomberna faller och byggnaderna rasar i det första flyganfallet uppnås nästan en miniversion av "Pearl Harbor". Och filmerna är ungefär lika subtila. När en officer trots sitt sönderbrända ansikte gör ett litet inspirerande dansskutt är det lika löjligt som när polioskadade Roosevelt ställer sig upp i Bruckheimers hjälteskröna. När tyskarna anfaller i vågor och mejas ner av den allt mer decimerade skara som försvarar fortet är det dataspelsspännande. Det är inte det att händelserna saknar gråskalor och svåra beslut, det är bara det att det känns så tillgjort - ju mer 'gritty' det ska föreställa. Vilket förstås till stor del beror på hur simplistiskt och fantasilöst de har presenterat de människor som vi ska lida tillsammans med.
"Fortress of War" är trots allt många gånger bättre än den förvirrade "Leningrad", men med sina arketypiska karaktärer, sina poser och sina 'drabbande' bilder gör den sig omöjlig att ta på allvar. Att sedan understryka fiendens ondska med att deras soldater förgriper sig på kvinnor känns i en rysk produktion som höjden av cynism.
Sista timmen visar förvisso på krigets grymma meningslöshet på ett konsekvent sätt, där man som bäst kan hoppas på att några kvinnor och barn får lämna slagfältet. Soldaterna är känslosamma typer, inga stoiska statyer. Men mollstråkarna och armékörerna lägger sig som en matta mellan händelserna och några verkliga känslor. En tvåtonsbomb mot slutet utgör det makabert magnifika startskottet för en räcka scener som ändå nästan når det där föredömligt ohyggliga och samtidigt poetiska som de nämnda mästerverken präglas av. Bara för att sedan följas av en hyperklyschig minnesmonumentsepilog i modern tid.
Pengar och en duktig filmfotograf gör inte automatiskt en bra film. Här bevisas det på ryska. Just att den är rysk/vitrysk gör en lätt lite mer förlåtande: 'det är ju intressant att se något från den ryska sidan', liksom. Och visst är det det, men det finns som redan nämnts betydligt bättre exempel.
Det är inte 1941 längre. Vi förstår att man kände sig manad att få folk i väst att gilla 'Uncle Joe' Stalin när han till slut blev deras främsta hopp mot en ännu värre fiende, men det betyder inte att vi 70 år senare måste svälja hjälteskrönor från öst av ren artighet.
FOTNOTER
Brest ligger i nuvarande Vitryssland på gränsen till Polen och har länge varit en viktig knutpunkt för transporter. Annars är väl staden mest känd som platsen för fredsfördraget mellan Ryssland och Centralmakterna under första världskriget, då under det polska namnet Brest-Litovsk.
Att fortet redan hade intagits en gång av tyskarna under andra världskriget, då försvarat av en liten polsk garnison, är förstås inget man tar upp här. Det var ju efter det som fortet hamnade i ryska händer, helt i enlighet med den överenskommelse som ryssarna och tyskarna hade gjort. Här får man nästan känslan av att de försvarar sin fädernesjord.
© Anders Lindahl
2012-12-13
Originaltitel: Brestskaya krepost
Ryssland / Vitryssland, 2010
Regi: Aleksandr Kott
Med: Evgeniy Tsyganov, Pavel Derevyanko, m.fl
Genre: Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Belägringar
Relaterat: Gå och se (1985) Pearl Harbor (2001)
Ingår i följande teman
