The Hidden War (2010)

Spänning med substans om Sydafrikas trauma

- Varför gav du dig ut dit idag?
- För att det skrämde mig.
Mod är kontrollerad rädsla. Jag tror det var en dokumentär i Kunskapskanalen häromveckan där en krigskorrespondent kläckte den kommentaren, som kan gälla ganska många människor som i sitt yrke tar risker utöver det normala. Under åren 1990-94 bedrev apartheidregeringen i Sydafrika ett hemligt krig genom 'ombud' mot ANC. Det avslöjas redan i förtexterna till ”The Hidden War”. Den zulu-dominerade Inkatha-rörelsen hade redan ett rivaliserande förhållande till ANC med dess nyligen frigivne ikoniske ledargestalt Nelson Mandela som förhandlade med regeringen om förändringar i systemet, ett system vid det laget i princip dömt till sin undergång. Men det gav alltså inte upp helt utan motstånd. ”The Hidden War” behandlar konflikten främst genom ögonen på ett gäng fotojournalister, dubbade till ”The Bang Bang Club”. Eller ännu mer konkret; filmen handlar främst om dem, om deras arbetsförhållanden och varför de valde att göra det de gjorde. Om detta vägval i filmen kan man givetvis ha synpunkter, men det har blivit en rafflande, närgången historia som ändå säger något om nutidshistorien.

- Glöm teleobjektivet. Det här ser bara bra ut.
Greg Marinovich (Ryan Philippe) har precis lyckats nästla sig in i den inofficiella 'klubben' och får ett gott råd av kollegan Kevin Carter (Taylor Kitsch). Greg har tidigt vunnit viss respekt genom att på egen hand ge sig ut i en kåkstad där Inkatha-anhängare huserar, för att ge dem chansen att berätta 'sin sida av storyn'. De förklarar att de vill arbeta, när ANC vill strejka. Så hur ska de försörja sig? Resonemanget följs nästan omgående av en uppgörelse där en motståndare misshandlas till döds på gatan inför ögonen på Greg, den unge vite frilansfotografen. Varför?
- Han är inte zulu. Han är xhosa som Mandela. Han förtjänar att dö.

Det här blir ingången för Greg till en tidning, där det visserligen råder prestigetänkande och konkurrens mellan nyhetsjägarna, men de samtidigt väljer att hålla ihop på fältet av ren självbevarelsedrift eller, åtminstone efterhand, på grund av en ackumulerad ömsesidig respekt och drivkraften att gå där inte andra går frivilligt för att visa en verklighet de inte alltid får visa. De värsta bilderna sållas ofta bort för att inte utmana den sydafrikanska censuren, men internationella medier börjar snappa upp material i stället. I förbifarten kan man notera att den tekniska utvecklingen har gått fort framåt de senaste 20 åren. Tidningsredaktioner med mörkrum! Icke-digitala kameror! Internet? Finns inte på kartan än när de här grabbarna bygger upp sitt rykte som de oförvägnaste i sitt gebit. Genom tryckta tidningar och tidskrifter.

”Ett inbördeskrig är inte särskilt avkopplande” predikar en plansch på en pub de gärna frekventerar på fritiden. Men där kan även besvärliga frågor störa själsfriden i vimlet.
- Ska ännu en vit fotograf tjäna pengar på afrikaners blod? undrar en svart kollega.
Efterhand ställs Bang Bang-kvartetten (ett epitet de inte själva uppskattar fullt ut) inför fler dilemman. När kommer man att välja någons sida? Vad händer när polisen kliver in på redaktionen och kräver vittnesuppgifter om förbrytelser de dokumenterat? Och kalla dem för allt i världen inte paparazzi... Ett inre tryck börjar byggas upp hos ett par av fotograferna. Det kan lättas genom tillfälliga nattliga eskapader eller droger, eller genom att man helt enkelt är mer härdad och naturligt distanserar sig till tragiken på fältet som bevakas. Greg inleder ett förhållande med den kvinnliga bildchefen på tidningen (Malin Åkerman) som är en del av kärnan i deras gemenskap, men samtidigt inte vistas ute i samma miljöer och ser samma saker så nära. Skillnaderna i konkreta erfarenheter skapar spänningar i sig.

Vad är för övrigt en fantastisk bild? Kevin Carter föreslår i en intervju att det kan vara en som ställer en fråga. Själv fångar han under en avstickare till Sudan ett motiv som kommer att göra honom världsberömd; en bister gam vakar över en svältande flicka. Synen fångar fantasin hos mängder av betraktare och leder till flera följdfrågor som den redan psykiskt prövade fotografen har svårt att hantera.

Det går alltså att ställa frågor om filmen själv, men den hugger tag med sin intensitet - och regelbundna brutalitet. Successivt blir det en allt starkare och bättre berättad historia med flera lager av komplexitet och underliggande frågeställningar. ”The Hidden War” lämnar en del luckor öppna, medvetet eller ej, som sanningen kring Carters prisbelönta Sudan-bild. Liksom kring hur dåvarande regeringen, eller delar av dess underrättelsetjänst, manipulerade motsättningarna mellan ANC och Inkatha. Men söndra och härska har ju alltid varit en populär strategi för makthavare med möjlighet att göra så. Filmen bygger på en bok av Marinovich och kollegan João Silva. Främst ger det oss utomstående en påträngande, ständigt händelserik skildring av livet mitt i hetluften, med mindre tid för djuplodande analyser och eftertanke. Ändå äger den en tyngd i botten och substans utöver det vanliga. Allt är inte svart och vitt, så mycket är klart.

© Johan Lindahl
2011-11-03

---

DVD / Blu-ray

Regissören Steven Silver intresserade sig för ämnet efter ha hört talas om fotografen Kevin Carters liv och gärning. Han beskriver också stämningen i Sydafrika under det tidigare 1990-talet.
- Efter Mandelas frigivning 1990 kändes det som paradiset, säger han.
Men snart uppstod våldsamheter av oklara orsaker mellan olika grupper i slumområdena. Efteråt framkom att det hade provocerats fram av delar av regeringen för att försvaga ANC i förhandlingarna, berättar Silver. Ju bättre förhandlingarna gick desto mer våld utbröt, menar han. Och var kom skjutvapnen ifrån? Förmodligen den sydafrikanska säkerhetstjänsten.
- Men filmen handlar mer om de här fyra unga männen än det politiska klimatet. De dokumenterade en extremt våldsam period när de kunde ha valt ett bekvämare och säkrare liv.
Verklighetens João Silva och Greg Marinovich medverkade som rådgivare under inspelningen och har som väntat en del egna historier att dela med sig av.
- I grunden är det här en väldigt mänsklig historia. Och jag skulle inte ha blivit fotograf om det inte varit för den politiska miljön, förklarar Marinovich som tvivlar på att han och kollegerna egentligen förändrade så mycket i historien.
Han har en även en egen fängslande version av verkligheten bakom en klimaktisk scen i filmen, där journalisterna själva hamnar i skottgluggen. Mycket är för övrigt inspelat på de platser där konfrontationerna inträffade. Boende i områdena medverkar som statister och några av dem berättar om perioden som berörs. Huvudpersonerna i filmen är inte riktigt 'normala' konstaterar skådespelarna när de analyserar sina rollfigurer.
- Det är konstigt att fotografer kan få så mycket berömmelse av andra människors lidanden, inser också João Silva.
Han är den i kvartetten som fortsatt längst i samma värv, men han ska enligt andra källor ha skadats allvarligt under uppdrag i Afghanistan förra hösten, vilket bör ha inträffat efter att den här filmen (och extramaterialet) spelades in. Han klev på en landmina och blev av med båda benen under knäna men har utrustats med proteser och fortsätter arbeta som fotograf för New York Times.

---

Originaltitel: The Bang Bang Club
Kanada/Sydafrika, 2010
Regi: Steven Silver
Med: Ryan Phillippe, Malin Åkerman, Taylor Kitsch, Frank Rautenbach, Neels Van Jaarsveld, Ashley Mulheron, Russel Savadier

Genre: Drama, Historia, Politik, Thriller
Hemmabio: 2011-10-05
Teman: Apartheid Journalister

Ingår i följande teman

Sök