Morning Glory (2010)
Komedi med karisma och kul casting
Alla filmer efter 1976 med något slags satirisk udd riktad mot TV-mediet och dess invånare riskerar per definition att klassas som (eventuellt avfärdas som) ”Network - Light”. Om de inte försöker åstadkomma något ännu mörkare och osande av odödlig sarkasm. Det gör inte ”Morning Glory”. Här är man fullt tillfredsställd med att putslustigt svinga och slapsticka sig fram genom studiodjungeln mot en ganska förutsägbar final. Men det är roligt på vägen. Här är en arbetsplatskomedi spetsad med ett uns romantik där bitarna faller på plats och syftet - sådant det ser ut att se ut - uppnås utan synbar ansträngning. Det ser nästan oförskämt enkelt ut.
Ta castingen. Rachel McAdams med sin unga nervösa energi och otvunget sympatiska utstrålning som fungerat i flera år nu. Hennes Becky är konstant rastlös och på jakt efter att rädda, kanske inte hela världen men åtminstone en TV-show på väg ner i avgrunden, och låter allt annat bli lidande. Diane Keaton har egentligen fått en mer bakgrundsbetonad roll som neurotiskt ankare, men sparras effektivt mot en Harrison Ford som är avsevärt mer gruffig och rent otrevlig än vanligt och verkar trivas så bra med det, att det förstärker frestelsen att tro att...ja, är det så här han är på fritiden? Jeff Goldblum gör däremot ganska exakt det han brukar göra. Som en cynisk och allt annat än optimistisk TV-bolagsmellanchef kan han utan omsvep vältra sig i betryckande prognoser och sarkastiskt sanningssägande om situationen på en station som alla slutat tro på. Inklusive de anställda.
När Becky får sparken från en lokal station i New Jersey och mamman omtänksamt meddelar att det nu vid 28 års ålder är dags att vakna upp, växa upp och sluta drömma om omöjliga mål, så kanske hon får en liten tankeställare. En liten en. Ganska omgående ger ändå hennes obändiga målmedvetenhet och flitiga telefonerande resultat i en provanställning på IBS (vilket jag antar är ett skämt i sig, förkortningen för irritable bowel syndrome eller som en del doktorer kallar det: 'världens vanligaste sjukdom'). Som producent för morgonsoffkonceptet ”Daybreak” står hon snabbt inför utmaningen att vända trenden som oavbrutet pekat nedåt så länge att staben tappat all sin forna lagmoral och skaka om samma stab tillräckligt mycket för att öka publiken med en procentandel som ägarna kan acceptera. Annars hotar nedläggning och utfyllnads-TV under morgontimmarna. Hon går ut hårt med att sparka en hopplös programledare och tvingar den en gång legendariske reportern Mike Pomeroy (Ford) att ta den tomma stolen i besittning. Karriären har i hans fall rasat ihop fullständigt och han har vant sig vid att räkna dagarna till dess att kontraktet går ut och han slipper göra släpiga nyhetssändningar i halvsovande tillstånd. Men så kommer den unga uppkomlingen och ruinerar planen.
Mot bättre vetande, ska väl tilläggas. Det hjälper inte att stationskollegan och romantiska intresset Adam (Patrick Wilson) varnar henne med att Pomeroy är världens tredje värsta person ”efter Kim Jong-Il och Angela Lansbury - hon vet vad hon gjorde”. Själv poängterar den ärrade veteranen sina bedrifter där i princip livräddande insatser för Colin Powell och Moder Teresa på det världsliga slagfältet ingår i paketet. Och han sänker sig minsann inte till vilka uppdrag som helst. Det vill säga, i stort sett ingenting som Becky eller någon annan föreslår. Andra medarbetare är mer på hugget och hoppet börjar spira för den livshotade lilla showen. Men ska det nå ända fram? Ska någon karaktärsutveckling inträffa? Kan hyperambitiösa Becky kombinera arbetsnarkomani med en närmare relation värd namnet? Dynamiken mellan henne och Pomeroy är viktig och kan möjligen föra tankarna till hur det utvecklades mellan McAdams och Russell Crowe i ”State of Play”, som utspelades i tidningsmiljö med tyngre puckar som mordkonspirationer involverade. Men där blev Crowe i snabbare takt en oväntad läromästare och kanske inte faders- men i alla fall storebrorsfigur för den unga upp...ja, ni vet.
OK, originaliteten är inte slående i sig men energin, bristen på döda punkter och framförallt McAdams personliga karisma och gåpåaranda räcker för att hålla händelseutvecklingen igång och leverera slagfärdiga poänger på de flesta rätta ställena där de är tänkta att landa. Hela filmen landar bekvämt någonstans mellan just ”Network” och serien ”30 Rock”. Exakt var är mindre viktigt. Men närmare det sistnämnda. Mer djuplodande genomgångar av förhållandet mellan nyhetsvärdering, undersökande journalistik och underhållning överlämnas med varm hand till någon annan film.
© Johan Lindahl2011-07-03