Alice i underlandet (1951)

Alice i underkändlandet

2 russin

Lewis Carrolls bok ”Alice in Wonderland” har filmats hur många gånger som helst, men den mest kända versionen, för oss över trettio, är Disneys version från 1951. Då jag varken läst boken eller sett någon annan filmversion, var mina förväntningar höga. Särskilt med tanke på den roll ”Alice” spelar i dagens populärkultur, tack vare coola ”Matrix”- och ”Batman”-referenser och nyinspelning av Tim Burton. Förväntningarna infriades dessvärre inte.

”Alice i Underlandet” handlar skildrar en ung flickas resa genom underlandet – ett land dit hon kommit genom att förfölja en vit kanin ner i ett hål som visar sig vara en port. Underlandet är späckat med vrickade karaktärer och varelser. Däribland de irriterande tvillingarna Tweedledee och Tweedledum, Påskharen och den galne hattmakaren och Smilkatten.

Det är svårt att inte dra paralleller till ”Trollkarlen från Oz”. Även där gör en flicka en drömliknande resa till ett land befolkat av tokstollar. Skillnaderna är att det finns så mycket mer hjärta i berättelsen om ”Oz”. ”Alice” är extremt fragmentarisk och ofta osammanhängande – Alice möter figur efter figur som på ett löpande band och det saknas en röd tråd - varje scen är som en ny liten film, där det som hände i förra scenen är glömt. Det känns som om viktiga transportsträckor från boken som knyter samman tokigheterna kapats.

Alice själv är extremt mjäkig, vilket i och för sig även Dorothy i ”Oz” var, men problemet med Alice och den historia hon figurerar i är att hon aldrig ifrågasätter någonting. Varelserna hon möter är otrevliga och konstiga och själv luras hon i att äta trollmedel som gör henne till en jätte eller liten som en mus. Men hennes enda fokus genom hela filmen är att vara en så artig liten flicka som möjligt. Hon verkar inte vara det minsta nyfiken på vad det är för värld hon befinner sig i eller hur hon ska ta sig hem. Karaktären saknar motivation och blir därför rätt tråkig.

Vad jag förstått kan Lewis Carrolls bok uppfattas som lite småläskig, och många beskriver historien som en mörk saga som påminner mer om en drogtripp än något annat. Disney har anammat det mörka i historien, men inte fullt ut. Färgprakten och den klassiska, barnvänliga ”söta djur”-estetiken från Disney krockar totalt med ambitionen att skapa någon sorts gotisk stämning över det hela. Filmen vacklar mellan dessa ben och slutintrycket blir att det varken blir hackat eller malet. Att filmen dessutom innehåller så mycket glad och daterad musik hjälper inte stämningen att infinna sig.

I ”Oz” kunde många karaktärer vara irriterande, men inte på samma sätt som karaktärerna i ”Alice”. Det största problemet är att alla är så osympatiska, vilket förstås kulminerar med drottningen som vill hugga huvudet av alla och envar. Frånvaron av en vän eller vapendragare till Alice gör sig påmind mest hela tiden.

Nåväl, om man bortser från klagandet, så tror jag ändå att om man ser ”Alice i Underlandet” som barn, kommer man bära med sig mycket av filmen genom hela livet. Scenerna och karaktärerna är, om inte annat, så minnesvärda. Och filmens coolaste karaktär Smilkatten (det kan inte bara vara jag som tänker på Kosmoskatten från ”dr Snuggles” när jag ser honom) är ett rent nöje att beskåda.

Det är helt enkelt en väldigt annorlunda Disney-film och bara det gör den intressant. Men inte tillräckligt intressant för några högre betyg.

© Johan Hultgren
2011-02-26


Tack till Disney för recensionsexemplar
Disney

Originaltitel: Alice in Wonderland
USA, 1951
Regi: Clyde Geronimi Wilfred Jackson Hamilton Luske
Med: Kathryn Beaumont, Ed Wynn, Richard Haydn, Sterling Holloway, Jerry Colonna, Verna Felton

Genre: Animation, Barnfilm
Hemmabio: 2011-02-09
Teman: Disney

Relaterat: Alice i Underlandet (2010)


Ingår i följande teman


Disney





     

Dela |