Creation (2009)

Finding Nature-land

”An Evolutionary Mind”, anyone? Ja, den associationen måste väl andra redan ha fått, men den är nästan oundviklig. Det är absolut inte bara duon Bettany & Connelly i ledande roller som för tankarna till en Oscar-belönad historia om ett geni med plågat själsliv och ibland vacklande verklighetsuppfattning. Nu handlar det om Charles Darwin, vars idéer som naturligt urval och ständig utveckling allmänt anses ha revolutionerat vetenskapen och hela den så kallat civiliserade världens tankemönster sedan han presenterade dem i mitten av 1800-talet. Visst berör den här filmen idéerna i sig, men de filtreras genom en närgången och mer känslomässig kamp med en man som inte vet om han vågar offentliggöra sina upptäckter och vilka slutsatser han dragit av dem.

Är det här en sann skildring? Tja, någon direkt dramadokumentär kan det inte kallas i alla fall. Historiskt är det ett rent skämt, enligt något inlägg jag skummande igenom på IMDb nyligen. Det är helt uppenbart en subjektiv tolkning av Darwins inre konflikter och orsakerna till dem som presenteras av Jon Amiel, en version som troligen kan tillfredsställa en del av den tilltänkta publiken med sin bildpoesi och sina osynliga övergångar mellan två tidsplan som åskådliggör en ångestladdad emotionell situation och det till synes omöjliga dilemma Darwin tycker sig stå inför. Men jag misstänker också att både entusiastiska evolutionister och lika övertygade kreationister kan undra var den konkret vetenskapliga komponenten egentligen tog vägen. Man kan inte med bästa vilja i världen säga att de argument den, i filmen blivande, författaren framförde får en rejäl genomlysning här.

Kort sagt är filmens Darwin i sitt hjärta säker på vad naturen och hans tidigare resor världen runt lärt honom; det pågår en progressiv aktivitet, naturen är inte är en välordnat systematisk organism som Gud har full kontroll över, utan snarare ett slagfält. En del arter klarar sig medan andra går under och samma grundregler gäller i djurriket såväl som för människan. Han har också tappat sin tro på en god Gud efter en älskad dotters död och den händelsens betydelse får stort utrymme. Forskningsfrälsta vänner som Thomas Huxley hetsar honom att släppa ut anden ur flaskan och ta striden med alla präster och andra primitivt tänkande individer.
- Du har dödat Gud, säger Huxley tvärsäkert.
Men Darwin har en familj att ta hänsyn till också, framförallt en fru som har tron i behåll och inte ser världen med hans ögon. Hennes personlighet verkar här begränsas till en enkel, okritiskt tänkande människas, och en som fruktar de sociala konsekvenserna av ett publicerande medan han är på en obändig jakt efter sanningen. Det känns också lite förenklat, men vad vet jag? Hon är för sin make vad Sissy Spacek var för Kevin Costner i ”JFK” - en oförstående bromskloss, men kanske inte lika bortskämd. Paret har trots allt gått igenom en del kriser tillsammans. Och kommit ut på olika sidor av labyrinten.

Jag är inte helt övertygad om den här skildringens insikter eller storhet i allmänhet. Länge saknar den märkbar puls och letar sig lite lojt fram mellan forskning och familjeliv, att ge en bild av samhällslivet i det viktorianska England och beskriva idéströmningar som skulle ställa mycket på ända. Men den gör framförallt inte det sistnämnda med någon riktig finess. Möjligen anser Amiel att det redan gjorts tillräckligt av andra och hans mission är något annat. När hans intentioner blir mer uppenbara verkar resan mot målet snarare alltmer förutsägbar. Det ofta sjukliga geniet måste göra upp med sina egna demoner och konfrontera sitt trauma för att kunna stå upp för sanningen och inta sin rättmätiga plats i historien. Och visst hamnade han där, det är en sak vi vet idag. Det är också lika tydligt att han inte dödade Gud, i den mening som jag antar att Huxley förfäktade; att bevisa bort existensen av något som aldrig funnits men som ändå styrde samhällslivet. Idag finns det troligen fler personer som tror på Gud än någonsin tidigare, i ett globalt perspektiv alltså. En del av dessa accepterar evolutionsläran mer eller mindre, medan andra avfärdar den. Finns det en motsättning mellan tro och vetande? Många menar det fortfarande, och filmen verkar också hävda att det är så. Åtminstone till att börja med, innan den nyanseras och antyder att de kanske kan samexistera.

Darwins teorier vidareutvecklades av filosofer som Herbert Spencer (vars verk jag inte läst, men jag vet att han myntade uttrycket ”survival of the fittest”) och vad de egentligen betytt på gott och ont just för hur vi tänker och agerar i samhället, det är ju ett spännande ämne i sig. Tyvärr gör den här filmen det alldeles för enkelt för sig och jag undrar vad som varit den främsta drivkraften bakom dess tillkomst. Det finns en förlösning mot slutet som är ganska tilltalande och det är absolut inget praktfiasko vi talar om. Det är knappast intressant att diskutera den exakta sanningshalten i en film som är så ”Finding Neverland”-aktigt subjektiv och nästan sagoliknande. Men jag undrar fortfarande vad den här svävande, melankoliska hyllningen till Darwin siktar på i första hand, att blidka skeptiker eller sätta personen bakom det monumentala verket i första rummet.

© Johan Lindahl
2011-02-18

---

Tack till Atlantic Film för recensionskopia

Originaltitel: Creation
Storbritannien, 2009
Regi: Jon Amiel
Med: Paul Bettany, Jennifer Connelly, Jeremy Northam, Benedict Cumberbatch, Toby Jones, Martha West, Bill Paterson

Genre: Drama, Historia, Religion/filosofi
Hemmabio: 2011-02-02

Sök